Francesca Woodman levde 1958-1981 och blev alltså bara 22 år, men lyckades ändå göra ett stort avtryck i konsthistorien. Under några intensiva år före hennes sorgligt tidiga bortgång skapade hon en förvånande stor samling fotografiska bilder, som fascinerande omvärlden,
Hon utbildades vid
Rhode Island School of Design 1975 till 1978, efter att ha börjat fotografera redan i tonåren. Hennes verk brukar delas in i olika perioder; först de tidiga arbetena, en period när hon utbildades i Providence, Italien (1977–1978), arbeten från
Mac Dowell Colony och slutligen New York från 1979 fram till hennes död.
Woodman tog sitt eget liv vid bara 22 år gammal.
Just nu visas
Francesca Woodman på
Moderna Muséet Malmö [MoMuMa] t o m 19 mars under titeln
Om Att Vara en Ängel liksom på
Galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm t o m 20 december.
Om Att Vara en Ängel visades ifjol på
ModernaMuseet i Stockholm och hon fick en oerhört stjärnstatus i slutet av 1990-talet. De senaste ca 20 åren har därför inneburit flera separatutställningar med
Woodmans verk runt om i västvärlden, en massa böcker och så alla konstskoletjejer som inspirerats av hennes liv och verk.
 |
| Självporträtt med draperingar som på antika skulpturer |
Hon var ett underbarn med explosiv lekfullhet och har beskrivits som inte bara begåvad utan också manisk och bräcklig på ett sätt som idag säkerligen skulle ha diagnosticerats och behandlats medicinskt. Sådant får mig att fundera på hur många konstnärliga genier som numer mår fantastiskt mycket bättre men samtidigt innebär det att många mästerverk som tidigare gjorts i ren desperation kanske inte längre blir gjorda,
 |
| Space 2 att uppslukas av miljön i Providence |
Hennes lekfulla konstnärskap känns för mig också som ett väldigt moget konstnärskap, fast det främst är framställt under henens utbildningstid och framför allt har hon gjort så mycket. Den efterlämnade samlingen består av några hundra gelatinsilverfotografier och hon prövade också tekniker som diazotyper i storformat, färgbilder och video, varav flera visas.
Woodmans alla verk "undersöker frågor kring genus, representation, sexualitet och kropp. I hennes produktion finns en lång rad självporträtt, där hon använder sig själv och sina vänner som modeller. Modellerna är ofta placerade bakom möbler och andra inredningsdetaljer, eller så är bilderna lite suddiga, vilket gör att personerna ofta är dolda för betraktaren. Motiven är intima, vilket förstärks av att bilderna är i ett litet format. Hon arbetade i alternativa miljöer, i rivningshus och använde sig gärna av speglar och glas, som skapar en surrealistisk ibland klaustrofobisk känsla" som
ModernaMuseet skriver i utställningspresentationen.
 |
| Italien 1977-78 |
Woodmans moder säger i en intervju: ”Jag tror Francesca tänkte att hon var bra och hade något att säga. Inte att hon lärde sig och övade.”
Woodman var okänd under sin livstid och sedan har bilderna färgats av självmordet. Fotografierna där en ung kvinna försvinner in i en flagnande tapet, upplöses bland naturformer eller kryper naken genom hålet i en gravsten. De som kände
Francesca menar att hon var full av liv och att hon inte ville uttrycka sin depression i konsten, enligt
GP.
 |
| Polka Dot # 1 Rhode Island 1976 |
Woodmans konstnärskap förebådade mycket det undersökande som
samtidskonsten i mycket innebär. Som i ett videoverk som visas där hon målar sig själv och golvet med vit färg, när hon sedan reser sig och stänger av kameran utbrister hon ”I'm really pleased!” när hon får se det mörka
mellanrum som s a s blivit
negativet där hon legat.
"
Woodmans nakna kropp är verktyget, hon gör sig till en del av omgivningen; oaktat att hon är naketnaken och sårbar (har inte den där nakenkostymen som reklammodeller har) så är bilderna
feministiska – det finns inget kokett eller underordnat i dem. Så irriterande då att en myt om henne som svag och borttynande konst-kvinna existerar" skriver
Sydsvenskan och jag kan inte annat än hålla med.
Woodman framstår som oerhört säker på sitt eget uttryck, men så är det då hennes (förmodar jag)
bipolära sjukdom som kunde göra henne grundlöst
deprimerad och osäker "Det har väl med självmordet, som var några sekunder av hennes liv, att göra?
Depression dödade henne, men kanske även hennes styrka? Att kasta sig ut ur en vindsvåning mitt i New York kräver sådan. , fortsätter
Sydsvenskan som om
depression bara handlar om ögonblick, när det i själva verket handlar om åratal av lidande som plötsligt blir omöjligt att genomleva.
"Annat som irriterar mig är fokuset på
Woodmans ungdom. Det är rimligt att hennes mognad i förhållande till hennes ålder diskuteras men, som med Mozart, uppstod hon inte som underbarn i ett vakuum.
Francesca och hennes bror skickades in på museer med anteckningsblock – de fostrades att se av sina konstnärsföräldrar.
Woodman är ovanligt begåvad men kanske är det vi kallar underbarn rätt vanligt, under vissa omständigheter? Unga kan ha människans hela bråddjup, men vi tror inte det."
Jag har sett fram emot att se hennes verk i verkligheten och det känns så konstigt att "den eviga flickan" som
Woodman blev efter att ha tagit sitt liv så ung, skulle ha varit närmare 60 år idag, fast 1970-talet då hon var aktiv och jag bara ett barn känns oerhört länge sedan. Kan inte låta bli att fundera över hur hon skulle ha utvecklats och vad hon skulle ha varit om hon levt idag.
