Trygghet ett grundläggande mänskligt behov - metod att ge

Hur viktigt det är att känna sig trygg har jag tagit upp tidigare. Människor som känner sig trygga kan, tack vare det, vara sig själva utan oro för att förlora kärlek och vänskap vad som än sker. Alltid och utan undantag. Den som, å andra sidan, saknar trygghet kan reagera på de mest besynnerliga sätt mot de som (om så i ren välvilja) försöker hjälpa dem genom att t ex tillföra nya perspektiv på presenterade problemställningar. Det måste vara svårt att tordas känna tillit för den som är så van att bli sviken att hen byggt upp höga murar som skydd och söker tecken på att bli förrådd överallt eftersom det är vad som skett alltför ofta under ett helt liv. 

Det bästa jag som lekman och vän bör göra i fortsättningen  är egentligen att försöka få personen att känna sig trygg genom att lyssna aktivt och bekräftande. Genom att visa förståelse utan att komma med råd eller dra paralleller till mina egna erfarenheter (ens i de fall jag uppfattar dem som likvärdiga de personen just delgett mig). Om jag tänker på hur professionella terapeuter gör så ska jag själv vid nästa tillfälle det blir aktuellt:

Spegel spegel på väggen där... 

Först och främst inte skriva (när jag har hjärnvärk fast personen skriver) utan vänta tills jag kan prata och då

1. Spegla vad personen sagt genom att kortfattat upprepa något av det hen just sagt. Det gör att hen verkligen känner att jag lyssnar på henom.

2. Summera vad personen sagt och sammanfatta utförligt för att förvissa mig om att jag förstått allt rätt.

3. Parafrasera med egna ord och återge det jag uppfattat, med betoning på det jag tycker har extra relevans. Det kan ge den jag talar med nya perspektiv på det hen just sagt, utan att känna att jag tillrätta lägger något.

En barndom präglad av misshandel innebar inte bara synliga och besvärande skador utan även oro och aggressivitet. Istället för trygghet blev det kortvariga vistelser i fosterhem, som varken följdes upp eller gav annat än ytterligare osäkerhet. Ibland blev det bup, men vad som aldrig gjordes var att försöka ta reda på orsaken. Det konstaterades t ex svårigheter att se folk i ögonen, men aldrig insikten att det berodde på en djup rädsla för allt.  

Jag har, tack och lov, inga egna erfarenheter av detta. Jag föreställer mig dock att det måste vara närmast traumatiska upplevelser som  utifrån mina egna erfarenheter av trauman och vad jag läst mig till bör innebära en djupt grundad misstro och bristande tillit.

Bild lånad från www.ulflidmantraining.com

Denna kreativa person som alltid sysslat med hantverk och konst då hen är en osedvanligt kreativ människa, som t exstickat komplicerade tvåfärgade tröjor utan beskrivning. Hen har stickat, mätt, provat, reviderat och gjort om tills tröjorna var perfekt måttstickade. En rock köpt på loppis fick fodret utbytt på arbetsterapin så den blev som ny. I journalen hade dock arbetsterapeuten skrivit "stickar och repar upp. Sprättar ut fodret ur sina kappor för att sedan sy dit det igen". Utlåtanden som tycks sakna insikt och som inneburit känslor för personen av att varken ses eller förstås.

Det här är berättelser innifrån mentalvården som även delats av t ex Anna Odell och Ann Heberlein. Att aldrig kunnat få fira jul hemma utan istället med anorektiker och självmordsbenägna på sjukhus gav skamkänslor. Det upplevdes som ett straff för henom,fast det varit fadern som slog och slog. 

Det tycker jag mig kunna ha all förståelse för, men så uppfattas jag inte. Är ledsen för att ha gjort fel men istället för att gräma mig och ta åt mig av beskyllningar att jag inte läst tycker jag det är ledsamt att denna person missförstått och hoppas att hen ändå mår bra och har funnit någon annan att förlita sig på istället.

Jag kan nog aldrig förstå fullt ut hur olyckliga vi blir av avsaknaden av tillit och trygghet men jag tror jag förstår varför jag känner mig så tacksam över att kunna känna dessa viktiga känslor och kan bara hoppas att jag inte fortsätter att uppfattas som om jag inte bryr mig om dem jag vill hjälpa.