Konstnärerna närmar sig
trekking [forvandring] konstnärligt på olika sätt. Några av konstverken i utställningen behandlar konstnärens vandringar, medan andra bara kan ha ett särskilt motiv som berör det. Engelske
Hamish Fulton arbetar uteslutande med vandrandet sedan 1972 och är också ute på en vandring för tillfället, vilket gjorde att han omöjligt kunde delta på vernissagen.
Fotvandring som en meditativ process för ett konstverks tillkomst är nära förknippat med den
konceptuella konsten och
performancekonsten, vilket innebär att verken växer av att en läser bakgrunden till och tankarna bakom dem
Under vernissagen berättade
Anna Kindvall och
Ýrr Jónasdóttir om sina diskussioner om konst under sina vandringar på bl a
Skåneleden och i Pyrenéerna. 2007-2008 dök tanken upp på att göra en gemensam samlingsutställning med just det temat.
Passande särskilt med vernissagen för
Trekking in Time just nu i samband med att vandringseventet
Euroando äger rum här i Skåne mellan den 10 och 17 september.
För er som följ min blogg i några är det här med förflyttning som konst ingen nyhet. Jag tänker t ex på min vän och kollega
Anna Erlandsson i Jämtland. som bl a åkt skidor från
Ryssland, byggt en
kanot som hon paddlat med och en massa annat just som konstprojekt.
– Vad tänker hon på? Tänker hon att världen är jättestor och att det finns så mycket att göra och rätta till, säger
Gittan Jönsson, Brantevik, om målningen till
Skånska Dagbladet.
Tyska ljudkonstnären
Christina Kubisch deltar såväl med ett film- och ljudverk från Ruhrområdet och dessutom har hon framstället en
Electrical walk just för Ystad, som en kan delta i genom att få karta och en av de tio hörlurar från museet. Det var oerhört mycket folk på vernissagen så därför fick jag aldrig tillfälle att delta i den ihop med
Kubisch själv vilket skedde under vernissagen.
Bonn-konstnären
Kerstin Ergenzinger har i sin installation
Wanderer små skrivare som kallar
poesi i rymden den består av "tekniskt modifierade och självständigt programmerade
thermo-skrivare. istället för att papper går genom dem för att skrivas ut rör sig själva skrivarna utefter själva pappersremsorna. Som om de vore oberoende små mekaniska varelser bestiger de papperens stigar som miniatyrer av bergsklättrare.
Vi observerar deras ansträngningar som om de representerade våra egna ansträngningar i upplevelsen av naturen och vi läser deras utskrivna [jag kunde dock inte se särskilt mycket av vad de verkligen skrev] linjära och verbala spår som kommentarer till den kollektiva upplevelsen som vandrarna och äventyrarna har delat med sig av sedan urminnes tider.
Antalet steg i verkets titel skulle ha tagit
Laakkonen hela vägen hem till födelsestaden Helsingfors, men refererar också till hur stor Finlands befolkning är. Under hela denna
performance, varierade temperaturen från –50° till +40°."
Utställningen visar också
Laakkonens renskinnsskor, som han sydde till sig själv och hade på sig under hela vandringen
performancen. Väl använda och rejält slitna.
Jag nämnde tidigare att
Marina Abramovic/
Ulay visar
Lovers - Great Wall som dokumenterar en
performance de utförde på kinesiska muren under 90 dygn från mars till juni 1988.
Abramovic och
Ulay började gå emot varann från varsin sida av kinesiska muren för att tänka över sin relation så att när de skulle mötas på mitten skulle de besluta om de skulle fortsätta sin relation eller inte.
Abramovic gick från öster medan
Ulay kom från väster och Gobi-öknen.
Abramovic ser vandringen som en magnetisk kraft som attraherar och drar de älskande mot varann.
Ulay börjar tänka på sin egen kropp som det minsta mätinstrumentet som nu upplever dimensionerna bit för bit. Båda känner att vandringen är som en typ av initiationsrit:
Marina känner sig lycklig över att slippa
ballast,
Ulay känner en fullständighet, en blandning av nu, då och framtid, att bli ett med muren. Efter 90 dagar möttes de, tog varann i hand och tig farväl.
Det tog sex års förhandlingar med kinesiska myndigheter innan projektet till slut kunde bli verklighet för
Abramovic/
Ulay 1988, vid den tiden hade de redan separerat och hade haft en krisande relation under flera år, vilket de avslöjade i en intervju med
Paul Kokke 1997.
Fredrik Strid, vandrade under 48 dagar från sin Uppsala-ateljé till norra Norge 2012. På sin vandring hade han med en förvaringsbox som vägde mellan 20 och 35 kilo och det är den som utgör kärnan i hans
Lost and Found.
– Jag gick 120 dagar, två mil om dagen, och samlade in data för konstverket, säger
Strid till
Skånska Dagbladet.
Varje morgon målade han boxen med kladdig vit färg och i den fastnade växter, insekter och annat. Han visade så boxen var kväll och nästa morgon målade han ett nytt lager färg över gårdagens insamlingar.
Nu har jag bara berättat om några verk, men
Trekking in Time kan ses på
Ystads konstmuseum ända t o m 13 november, så ta chansen att se den om du har möjlighet! Du kan höra ett reportage från
Kulturradion här.
