I en omtalad artikel av DN-journalisten Niklas Orrenius verkar det inte som om han ens har varit i närheten av Malmö Central. För om han varit det skulle han inte fortsätta att sprida myten om att där "är fullt med flyktingar". Det är det nämligen inte, i a f inte någon av de sammanlagt säkert tio ggr jag varit där i höst. En gång gick jag t o m runt och letade, men såg ändå inte en enda flykting någonstans där. Senare fick jag veta att de letts in bakom på ett ställe där övriga resenärer inte var.
De senaste veckorna har de kontrollerats redan i Hyllie och där åker inte ens reguljärtågen förbi längre, utan om man ska dit (eller till Triangeln) får man byta tåg på centralen. Jag fattar verkligen inte varför han i artikeln så noga påpekar hur viktigt det är att allmänheten ska kunna lita på medierna när så många andra säkert delar mina erfarenheter av att inget särskilt alls märks på Malmö C.
Mina egna erfarenheter från Malmö C påminner snarare
Att Orrenius, precis som chefredaktör Wolodarski i sin omtalade artikel om att det går bra "för Sverige" dessutom måste refereras till som samhällets vinnare är en annan sak som gör mig riktigt förvånad över att det inte ens försöker förstå andras erfarenheter. De inte bara förnekar utan förlöjligar de erfarenheter vi som inte tillhör den gruppen har. Det tycker jag inte bara är "fult" utan rent oansvarigt i och med att det innebär att många marginaliserade inte bara osynliggörs utan också att hela deras existens förnekas.
Bild (från 1 september, 2010...) lånad från johanhedin.se
Att det går bra "för Sverige" handlar främst om att det går bra för företagsledarna. Tyvärr har det inget att göra med "vanligt folk" eftersom klyftorna numer är gigantiska mellan de som har (som t ex journalister och chefredaktörer) och de som inte har. Roland Paulsen är ytterligare en ur vinnarkategorin som i sin artikel förnekar andras erfarenheter och perspektiv helt utan förklaring.
Klart att man har svårt att inse allvaret i situationen bland de som jobbar med flyktingar och de som t ex försöker hitta boende åt dem när man, som han skriver "Jag tror det var när månadslönen översteg 30. 000 kronor som jag upptäckte ett nytt mönster hos mig själv: jag tittade inte längre på priserna när jag handlade mat." Till saken hör att jag absolut tycker att vi måste hjälpa dem som flyr och att jag grubblat mig sömnlös över lidandet i t ex Syrien, men jag litar mer på dem som står mitt uppe i situationen i t ex Hyllie än de som sitter i Stockholms innerstad och tycker att "Sverige är så stort och rikt att vi självklart har plats".
När så arkitekten Ola Andersson skriver i DN Att hävda att vi inte kan ta emot flyktingarna är parodiskt i måndags, med hänvisning till hur glesbefokat landet är blir det nästan parodiskt. Självklart skulle vi ha plats för alla dessa människor, men det måste ju byggas en massa först!Nu innan det byggts en massa finns ingen plats. En byggnadsprocess tar tid, vilket någon som Andersson verkligen torde vara medveten om. Dessutom vet han säkert vad han själv brukar fakturera och att det alltså kostar.
Vikten av förnuft framför känsla i Elisabeth Åsbrinks artikel idag.
Man måste väl kunna hålla mer än en enda tanke i huvudet samtidigt och inte totalt bortse från andras upplevelser än de egna? Det kan väl inte vara annat än att ha medkänsla och empati med fler än en enda grupp i samhället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar