Givandets psykologi

Läser i Lokaltidnungen om Arvid Erlandsson, som forskar om hjälpande och välgörenhet på psykologiska institutionen vid Linköpings universitet (vars rapport du kan läsa mer om här). Hans forskning visar att:
 - Det finns många orsaker till varför somliga väljer att göra gott för andra. Ofta är det en blandning av både altruistiska och egoistiska faktorer [genomgående mina kursiveringar] som spelar roll om en person gör någonting utöver det vanliga för andra, som han säger till Lokaltidnungen..
– Den som hjälper på grund av altruistiska skäl gör det enbart för att den man hjälper ska få det bättre. Den som hjälper på grund av egoistiska skäl gör det åtminstone delvis för att själv må bra. Men att man hjälper av egoistiska skäl betyder inte att det är mindre värt, säger han. Under vissa tidpunkter på året, som till exempel vid jul, blir man påmind om att man kan hjälpa. ---

– Efteråt kan många känna att de har gjort sitt. Att ge dämpar skuldkänslan och [det] ger ibland en emotionell belöning. Men det är viktigt att inte se ner på den som hjälper för att själv må bra. Det är positivt för både den som ger och den som får, säger Arvid Erlandsson."
Det tycker jag personligen är en väldigt viktig aspekt; ingen drabbas ju av det som numer föraktfullt kallas godhetsegoister utan både den som ger och den som får vinner ju på det.
"Ett annat motiv är att hjälpa för att förbättra sitt rykte. Men den som skyltar öppet med sitt givande riskerar att bli ifrågasatt.
 – Det betraktas också som mer moraliskt att ge av sin tid och engagera sig som volontär än att ge ekonomiskt bidrag. Detta trots att pengarna ofta gör mer nytta.
Arvid Erlandsson tycker att det finns många vardagshjältar som inte får den uppmärksamhet de förtjänar.
 – Det är lätt att stirra sig blind på enskilda spektakulära händelser, menar han. Samtidigt känner sig många hjälpare inte bekväma med att skylta för mycket med det.
– Om man går ut med det publikt kan det ge en extern belöning. Men en ökad extern belöning kan minska den interna belöning man får av att ge. En fråga är om det är konsekvenserna av hjälpen eller själva uppoffringen som räknas.
Som ett exempel nämner han Microsoftgrundaren Bill Gates som numera ägnar sig åt filantropi. – Han hjälper många utan att egentligen göra någon större uppoffring. Han lever i stor lyx samtidigt som han hjälper väldigt många genom att skänka stora summor till välgörenhet. Vad är det då som gör att somliga är mer benägna att hjälpa än andra?" Här vill jag gärna nämna alla de som lever i lyx helt utan tanke på hur omvärlden ser ut och att det efter George Michaels död visade sig att han varit en väldigt stor hemlig givare. Något som inom hinduismen kallas unknown charity och ses som väldigt eftersträvansvärt för att i slutänden slippa återfödelse och uppnå Moksha.
" – En viktig förklaring har att göra med det som kallas för ansvarscirkeln. Hos en del sträcker den sig till en själv, familj och vänner. Hos andra sträcker den sig så långt att den även innefattar alla fattiga i världen. Arvid Erlandsson använder rumänska tiggare som ett exempel.
– Alla är överens om att hemlandet har ett ansvar för deras situation. Men de som inte hjälper menar att det enbart är den rumänska regeringens ansvar, medan de som skänker en slant hävdar att även vi har ett visst ansvar för att hjälpa dem. Våra undersökningar visar att de flesta vill att det ska gå bra för dem, även de som inte ger något, säger Arvid Erlandsson." Det låter hoppfullt med tanke på samtida skällsord som godhetsapostlar osv.

Arvid Erlandssons rapport säger bl a: "Den allmänt vedertagna och mest kända anledningen till att vi hjälper mer är att vi känner medkänsla med offret (vi motiveras att hjälpa genom hjärtat). Den andra mekanismen som får oss att öppna plånboken mer är att vi känner att vi gör en skillnad, att vår insats verkligen gör nytta (vi motiveras genom hjärnan). Den tredje mekanismen är att vi ibland känner ett stort personligt ansvar och upplever att vi har en skyldighet att hjälpa (vi motiveras att hjälpa genom ”vår moraliska kompass”).
Arvid Erlandsson har i en rad studier undersökt i vilka situationer hjärtat, hjärnan och vår moraliska kompass framförallt kan förklara vårt hjälpande. Tvärtemot vad många tror så är det inte alltid de känslomässiga reaktionerna gentemot de drabbade som bäst förklarar vår benägenhet att hjälpa. I många situationer är det snarare upplevelsen av att kunna göra nytta, eller att man upplever ett personligt ansvar som bättre förklarar hur mycket vi hjälper andra. "