Inte längre troende

... för jag vet och har egen erfarenhet av att konst kan förändra människors liv! Jag är därför väldigt glad över att  det äntligen kommer att bli möjligt för fler att erfara det, sedan landstinget beslutat att åtminstone långtidssjuka ska få Kultur på Recept enligt LT. Fick själv Konst på Recept med oanat positiva resultat redan 1995! Jag unnar verkligen alla att få uppleva konstens läkande egenskaper!

klicka på bilden så kommer en större version av den att
öppnas, så att du kan läsa artikeln

Jag hade sådan evinnerlig tur att överläkare Barbro Kvist och neuropsykolog Roger Johnsson ville att jag skulle anmäla mig till en kurs i helst skulptur för att använda sig av neuroplasticitetens läkande egenskaper gör att träna upp min skadade högra hjärnhalva så tidigt som 1994, alltså 7 år tidigare än ”neuroplasticitetens genombrott” enl Lunda-forskaren i psykologi, Johan Mårtensson i  Kropp & Själ på SRP1 2016.  Någon skulpturkurs fanns inte men i januari 2015 började jag målerikurs för Kåre Henriksson. Jag var motvillig och hade först anmält mig på en kurs i juridik men fick veta att en sådan ytterligare skulle förstärka obalansen så att vänster hjärnhalva skulle komma än starkare än min högra så jag skulle bli ännu tröttare och få mer hjärnvärk. Avanmälde mig därför från juridiken och efter första veckornas målerikurs mådde jag, till min överraskning, bättre och sökte Östersunds konstskola. Jag kom in efter en del strul och redan på torsdagen första veckan, alltså efter bara tre dagars konstskola, mådde jag så oerhört mycket bättre än jag ens trott var möjligt. Jag började alltså redan första veckan att arbeta med arbetsprover för att kunna fortsätta konstutbildning på universitetsnivå. Nät man är i så dåligt skick som jag var efter olyckan och man fåt rätt behandling blir framstegen stora och snabba, men allt eftersom man blir bättre blir skillnaderna mindre. Min konstskoletid gav alltså snabba och väldigt tydliga goda resultat. Helst ville jag gå Konstfack i Stockholm eftersom jag hade min älskade lägenhet påp Ynglingagatan kvar. Jag sökte dit redan i ettan och ringde t o m dit för att försöka komma in med hjälp av läkarintyg eftersom konstutbildningen var en del av min medicinska medicinska rehabilitering. Till min stora besvikelse fanns dock ingen sådan möjlighet ö h t, utan alla antogs genomgående enbart utifrån arbetsprover.

Jag fick m a o ytterligare anledning att jobba fram riktigt bra sådana och dessutom så många att jag kunde söka alla konsthögskolor i Norden. Sökte överallt, även till Umeå, fast jag egentligen inte ville längre norrut. De begärde nämligen bara in diabilder av arbetsprover, som jag alltså kunde skicka också på fler ställen. När jag sedan enbart blev kallad till intervju dit måste jag därför ringa runt till hela Norden och be dem skicka arbetsprover som var utspridda som maskrosfrön till Umeå. För att ”få loss” dem fick jag därför dra tillbaka min ansökan till några av ställena, men kände att jag verkligen måste komma vidare. Det har jag aldrig ångrat; redan efter intervjun insåg jag att jag skulle komma in och att jag skulle trivas. Konsthögskolan där vat mycket som på en egen planet och dessutom kunde jag förverkliga min dröm att medvetandegörs min medvetslöshet eftersom NUS, där jag legat på Neurointensiven låg bara några kilometer bort.

Samtliga läkare och sköterskor som såg mig mellan olyckan 1993 och 1995, när jag flyttade till Umeå, har sagt att jag blivit så fantastiskt mycket bättre av min Konst på Recept att de aldrig trott att det var möjligt. Under mina år i Umeå blev mina förbättringar allt mindre och alltmer sällsamma eftersom de inte var så tydliga längre. Faktum är dock att jag fortfarande upplever förbättringar fast det nu är mer än halva mitt liv sedan olyckan, men de är mindre märkbara och jag måste verkligen anstränga nig för att upptäcka dem. Mitt största problem numer är att jag ser så frisk ut att folk inte tror mig när jag berättar och att jag upplevs som så stark att jag klarar allt och därför kan behandlas hur nonchalant som helst. Ibland önskar jag att jag satt i rullstol men oftast känner jag mig enbart tacksam för mitt liv.

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!