Mums-marinerade champinjoner à la Malilda

Jag har sådan tur fär på min gård växer ängschampinjoner. Det gäller bara att passa på innan gräset klipps o de mosas eller någon annan granne tar dem...

Jättelyxigt även om de innehåller kadmium, vilket odlade champinjoner inte gör. De bör därför inte ätas för ofta. (Det är m a o bra med konkurrens av grannarna om dem...)

Jag smörstekte några, gav bort och gjorde  en burk Mums/marinerade champinjoner à la Malilda så här
Grovhacka och blanda
ramslök / vitlök
persilja / perilliade
timjan
rosmarin
dill
1 tsk havssalt 

Häll på
2 dl olivolja 
vitvinsvinäger 
svartpeppar
Blanda noga i en skål. Pensla bort smuts och skiva
champinjoner 
 i grova skivor. Lägg i kryddoljan och rör om så att alla champinjoner får oljeblandning på sig. Låt stå och dra i kylskåp, gärna över natten före servering. Rör gärna om ett par gånger under denna tid så att champinjonerna suger upp spadet. Rör om och servera de inlagda champinjonerna som tillbehör till maten. Förvara i steril burk upp till tio dagar.

Jag hittade också när jag gick från kolonin och gjorde då som indiskorna och vek min dupata (lång sjal) till en ficka o fäste i kjolen (de har en kjol under sarin) eftersom jag inte hade någonstans att lägga dem. Gott!

Då jag inte är någon van svampplockare var jag lite orolig men en granne berättade att hon ätit i åratal så läste på innan jag själv tordes plocka och äta dem.

Champinjoner har som vi alla vet en hatt som är halvklotformad till utbredd, slät eller finfjällig, vit, som äldre har den ofta grårosa ton mot kanten.
• Skivorna (under hatten) är först , med åldern brunsvarta.
• Foten är vit, ofta kortare än hattbredden hos utvuxna ex.
• den har en tunn Ring, som lätt faller sönder och saknas ofta på äldre ex.
• Svampkött vitt, ibland svagt rodnande.

Den förekommer allmänt på gräsmattor och ängar – helst på hästbetade marker – över hela Skandinavien. Kan i likhet med en del andra svamparter växa i stora ringar, dessa syns ofta på avstånd genom att gräset där svampen växer är mörkare grönt (s k älvringar el. häxringar).

Det varnas mycket om Förväxlingsrisk men Ängschampinjonen är ganska typisk i sitt utseende och man lär sig ganska snart att känna igen den. Trots att svampköttet ibland inte rodnar i snitt så hör den till den grupp champinjoner som rodnar i köttet, Likheterna är inte speciellt slående men ändå förekommer varje år att folk plockar den livsfarliga vita flugsvampen i tron att det är en champinjon.

När jag nu läst på tycker även jag att det bör vara lätt att försäkra sig om att inte ta fel; "Det finns en enkel regel om vita svampar som nybörjare bör följa: Lånar text och bild från svampkonsulent: "Ät aldrig vita svampar med vita skivor. Den vita flugsvampen har detta, men champinjoner har ALDRIG helvita skivor. En annan skillnad är att champinjoner står ALDRIG i en strumpa, slida eller volva. Skillnaderna

Vi visar här skillnaderna mellan den vanligaste champinjonen – snöbollschampinjon – och vit flugsvamp:

"