Två storekar mindre (som före tonåren)

i Wanås skulpturpark

Under våren har jag lyckats krympa två klädstorlekar och dessutom fått mer väldefinierade muskler. Faktum är att bl a ägaren till gymmet har berömt att jag tränat så disciplinerat och hur vältränad jag därför blivit. Jag har inte vägt mindre sedan jag kom i tonåren och är alltså smalare och mer vältränad än någonsin tidigare i livet (betydligt mer än innan jag pluggade i Sydafrika 2000, vilket varit mitt mål ända sedan dess).

Den här bikinibilden är
väl ljus för att verkligen
visa och dessutom spänner
jag inga muskler direkt

Hur har jag då lyckats med det? Jag har helt enkelt mått uruselt mentalt och både varit deprimerad och haft ångest. Eftersom jag är så intresserad av vetenskap har jag nämligen läst mig till att fysisk aktivitet är enormt viktigt för att må bättre så gymmet varannan dag har varit en livlina.
Det har dock egentligen inte fått mig att må så mycket bättre, men jag har i a f stått ut. Jag skäms över att jag mår och mått så uselt, för som Lisa Langseth sa i sitt Sommarprogram igår, har så många andra det värre och jag har ingen rättfärdig anledning att inte må bättre (vilket också påpekas av anhöriga som ger mig än sämre samvete för det).

inte en hjärna utan ett delat grillat blomkålshuvud...

Jag förstår dock allt tydligare varför jag mått så uselt det senaste dryga halvåret efter att ha funnit detta i Illustrerad Vetenskap. Min tarmoperation för drygt ett år sedan har givetvis förstärkt att jag trappat ut och avslutat SSRI-medicineringen efter dryga 20 år. Artikeln börjar nämligen så här: "Skadliga bakterier i tarmen kan övermanna hjärna och leda till depression och ångest. Tarmbakterier utsöndrar en mängd signalsubstanser som tar över kontrollen i hjärnans hormonproduktion samt lyckohormonet serotonin [som jag skrivit mycket om] i själva tarmen." Det är ju så mystiskt: Jag vill absolut inte skryta, men jag bor i en fin lägenhet i vackra Simrishamn, där klimatet är fantastiskt (fast det just i år varit ovanligt kyligt) och det mesta går att odla, även om jag just i år fått missväxt eftersom jag inte tagit lika väl om mina odlingar i år som tidigare.

 

Som grädde på moset har jag en underbar kolonilott precis vid havet och dessutom har jag fått helt fantastiska erbjudanden om möjligheter rent konstnärligt senaste tiden. Jag har alltså nått flera mål, men ändå känner jag det som om jag misslyckats så i livet att jag inte litar på mitt eget omdöme längre. Jag har slutat med hormoner helt, det är vackert väder och de enda krav jag har på mig är mina egna. Ändå känns det som om t o m min älskade Greta är en belastning. Jag känner inte igen mig själv alls för är så självupptaget kritisk av mig själv att jag blir rädd. Lisa Langseth nämnde också hur vidrigt självupptagen man blir av att just vara deprimerad.  Måtte jag snart vara på banan igen (trots tarmen) hon, och så många andra, har lyckats komma ut på andra sidan och därigenom bli starkare! Det är pinsamt och otacksamt att vara så här bedrövad.