Rena konsekvenser

Samma dag som jag började Östersunds Konstskola,1 september 1995, började jag också äta serotonin. Det gjorde jag på försök eftersom de hjärnblödningar jag fick i krocken 931221 innebar hjärntrötthet eller mental fatigue som det kallas numer. Det innebar att jag blev helt utmattad av t ex en tressad situation eller för många intryck samtidigt. Det tillsammans med just konstnärskapet, som jag inledde på recept från min kloka doktor och neuropsykolog, fick sådan oväntat positiv effekt att jag redan på torsdagen första veckan mådde så mycket bättre än jag under de gångna 1 1/2 åren ens trott skulle vara möjligt. Jag är därför evinnerligt och evigt tacksam mot min doktor och neuropsykolog, son förordade det, fast jag själv kände mig väldigt skeptisk mot det.

Serotonin & dopamin är tekniskt sett de
enda två grejor som går att avnjuta

Redan efter 1 års medicinering försökte jag på läkarens inrådan att trappa ned medicinen men det fungerade inte alls. Försökte så i omgångar att trappa ned, men det gick inte alls. När jag avslutat också konsthögskolan efter 5 års studier med en masterexamen 2002 och flyttat tillbaka till Östersund hade min tidigare doktor flyttat. Hennes ersättare hjälpte mig dock och jag försökte ytterligare en gång att trappa ut serotonin men det gick inte alls. Doktorn sa då till mig att det är möjligt att jag till följd av mina skador alltid skulle behöva medicinera, så jag accepterade det rakt av. 

Så 2013 slutade medicinen helt sonika att verka så jag hamnade i en kris som varade i vad som känns som mer än ett år. Efter ett drygt halvår fick äntligen återkomma till Östersunds Rehabcentrum och träffa den doktor som då var överläkare där. Den tredje sedan jag låg inne där. Hon skrev ut medicin som även innehöll noradrenalin,  men jag kände aldrig att jag blev så bra som jag varit de åren under min konstutbildning, då jag även åt serotonin.

Det största problemet med noradrenalin är att det är ett stresshormon så det innebar att jag sedan jag började äta den medicinen inte kunnat läsa böcker eftersom jag sedan inte mindes vad jag precis läst utan tvingats läsa om samma text om och om igen. Har därför högar med böcker och National Geographic som jag inte kunnat läsa under dessa år.

I fjol började jag så för jag vet inte vilken gång i ordningen att trappa ned medicinen och i november var jag äntligen helt fri från mediciner, tack och lov! 

Då uppstod i o f s mina magproblem när det inte gått mer än en vecka, så därför vet jag egentligen inte hur det funkar för mig utan medicinerna.

Det jag främst lagt märke till är en gnagande känsla av misslyckande i magen. Den känner jag väl igen från tidigare i livet. Både ända från min barndom, ungdom och från i början av tjugoårsåldern. Jag antar att det helt enkelt är känslan av ett liv helt utan filter.

Samtliga bilder tagna i ett fruset Simrishamn idag.