Nu vill jag berätta om och spela låtar som har förändrat mig och gjort mig till den jag är. Inte för att jag blivit utmanad av någon utan bara för att jag har lust.
Skillingtrycket Elvira Madigan sjöng jag jämt som barn, fast jag inte sett filmen, utan bara för att jag älskade den sorgliga historien och skillingtryckens dramatik som sådana.
När jag gick konsthögskolan gjorde jag också en film där jag gick på lina, med mig själv som barn sjungande Elvira Madigan kompad av farfar på tramporgel som soundtrack. Den videon visades sedan under Byside Sidewalk i Umeå 1999 och på This isn't How it Usually Is i Johannesburg, RSA 2000.
Som jag nämnt tidigare var jag (även) som barn oerhört fascinerad av zigenare, som vi kallade romer då. Det innebar också att jag sedan dess älskat det jag kallade zigenar-musik, vilket egentligen handlar om musik från Balkan. Taraf De Haidouks bildades först 1989, men de är verkligen värdiga representanter för vad jag älskar just med denna musik! :
Jag ville spela tvärflöjt sedan jag var 4-5 år och just Gunilla von Bahr, som spelar här (har hört och övat med just denna inspelning säkert tusen gånger, så fast det inte anges så är jag övertygad om att det är hon som spelar. Känner igen den redan på de tre första takterna) var en enorm förebild. Jag fick noterna till och började spela Carl Nielsens Dimman Lättar i tio års åldern och övade till just denna inspelning tills jag kunde den, inkl hennes andetag, utantill. När jag skulle spela den på spelavslutningen 1984 hade jag aldrig fått tillfälle att öva ihop med pianisten och dessutom hade jag legat sjuk innan. Till min fasa funkade inte alls ackompanjemanget så jag kunde omöjligt göra det "vonBahriga" framförande jag tänkt mig utan lämnade kyrkan med tårar i ögonen. Även sedan jag slutat ta lektioner så tog jag fram noterna till Dimman Lättar varje år, för att kolla så att greppen fortfarande satt där. Det har jag inte kunnat förmå mig att göra sedan min medicin slutade fungera så kanske ör det dags nu? Simrishamns musikkår söker tydligen flöjtister nu...
Musik-teaterföreställningen Joe Hill Lever såg jag på ordenshuset i Brunflo 1979 och mamma köpte också med LPn, så den lyssnade jag nästan lika mycket på som skillingtrycken. Arbetsrätt, strejker och musik i USA; det var grejor, det!
Nu är vi framme vid något jag tror att jag delar med många i min ålder - mimande (nåja, det var nog en hel del skrålande à la hockey-publik också) med hopprep till ABBA och Baccara. ABBA-mimande är ju omtalat (jag var givetvis Frida och Mia Agneta) men det var minst lika vanligt (hos oss i a f) med Baccara (och faktiskt även Elvis, där "den andra" fick vara Priscilla och om vi var tre var även Lisa Marie med). Baccara kändes lite farligare än ABBA och uppdelningen var liknande: svart för mig och vitt för blonda Mia...
När jag gick konsthögskolan gjorde jag också en film där jag gick på lina, med mig själv som barn sjungande Elvira Madigan kompad av farfar på tramporgel som soundtrack. Den videon visades sedan under Byside Sidewalk i Umeå 1999 och på This isn't How it Usually Is i Johannesburg, RSA 2000.
Jag brydde mig aldrig om Noice eller Gyllene Tider. Ärligt talat så tyckte jag att det var en bisarr debatt eftersom de ändå lät så lika. För mig var det istället Kate Bush som gällde och jag tycker fortfarande att hon är en fascinerande o mångsidig person. Fast jag egentligen har svårt för gälla sopranröster kunde jag inte stå emot hennes första fem album och älskade verkligen Wuthering Heights från 1978. Tänk, 16 juli i sommar ska bli en en flashmob i Malmö med just dansen i videon till Kate Bushs Wuthering Heights.Naturligtvis har jag anmält mig till det!
"Det är en vacker sång, men oerhört melanko
Det här lägger jag till i efterhand den 11 januari, när Bowies bortgång nyligen presenterats. Veckan innan släppte han Black Star och tack och lov hann han få uppleva kritikernas alla lovord om hans genialitet. Han fortsatte dessutom att jobba med inspelningar hela veckan innan dödsfallet.
1983 blev jag helt knäckt av the Police med Sting. Deras Every Breath You Take gjorde mig helt knäsvag och jag var helt betagen när den spelades, så när ett av skolans band (med gitarristen jag tyckte var så snygg) spelade den visste jag knappt var jag skulle göra av mig själv....
Ja då kommer jag inte undan att jag var helt Michael Jackson-frälst ett tag, fast jag nu inte alls kan relatera till hans musik längre. Jag har fått gå igenom nästan allt han gett ut men inte hittat något jag gillar längre. Jag tycker ju inte alls om sopranröster och särskilt inte manliga. Det måste ha berott på Kate Bush, som jag var så såld på både före och efter honom. Jag tolkar det nu som att jag gillade honom för att jag kände mig som en förlorare. För trots all hans rikedom och framgång ser jag honom som den störste förloraren av alla. Man måste dock ned i sitt mörker utan att rygga tillbaka så här kommer därför en låt där han förnekar allt men ändå fick en jättehit. Nu är det avklarat!
1985 gjorde jag sit-ups till den här Prince-låten Darling Nikki, så svetten lackade. Jag tycker faktiskt fortfarande den är det bästa han gjort, fast min musiksmak i övrigt utökats med enormt många kategorier än för 30 år sedan.
Då är det dags för roligare tider; slutet av 1980-talet (när jag inte längre kände mig som en förlorare) och när jag lyssnade på bl a Imperiet, Docenterna, Stockholms Negrer, KSMB och Ebba Grön. Jag väljer en låt som vi; Anne, Maria, Mia och jag kallade vår "nationallåt". "Brunflo var ju som en förort". Låt mig presentera:
När jag flyttat tillbaka till Östersund, 2002 spelade the Hives, som syster Mia fått höra om av en kompis från Fagersta. Och jo, de duger riktigt bra!
1987 var jag utbytesstudent i Savannah, Georgia, alltså i den amerikanska södern i en stad där Borta med Vinden delvis utspelades. Nu är (eller var) jag ingen stor fan av den filmen, utan tycker egentligen att den är rätt tråkig, men bara så att ni ska förstå lite av känslan. Mina värdföräldrar kom egentligen från Texas och pappa Willie var en tidigare US marines-soldat som nu var brevbärare och älskade country. Min egen musiksmak påverkades inte så mycket av tiden i USA, bortsett från just att jag insåg skillnaden mellan äkta gräsrots-country och det mer dansbands-/topplistemässiga musik som är Western. Innan dess hade jag trott att det var samma sak, men där i södern förklarade också Willie och fick mig verkligen att förstå och uppskatta en artist som Dolly Parton. Jolene släppte hon redan 1973 och jag har nog alltid känt speciellt för den, men efter Willies berättelser blev det verkligen en favorit.
När jag så återvänt till Sverige kommer vi till ännu roligare tider, som när vi i slutet av 80-talet körde raggar-Uno till Kontaktnätet-grejor runt om i Norrland och spelade mycket The Man in Black och Roy Orbison. Det var tider det,när vi var ett relativt fast gäng om två killar från Strömsund och fyra tjejer från Östersund som åkte ihop och precis som vi var han ju Johnny Cash a Man in Black.
the Jesus & Marychain var då mina största musikaliska mina hjältar. Deras distade och skräniga gitarrer skaver mot min själ på ett ändå behagligt sätt, first and last and always!
First and Last and Always [först, sist och ständigt] måste jag också nämna den melankoliska svärta jag gärna befann mig i tillsammans med the Sisters of Mercy:
Syd Barret är ännu en man som gjorde fantastisk musik innan han tyvärr lämnade oss, både i Pink Floyd, men framför allt som solo-artist.
I början av 1990-talet tyckte jag att det inte längre gjordes någon riktigt bra ny musik, så därför blev det mycket gammalt då, som Black Sabbath. Här deras allra bästa enligt mig och givetvis med Ozzy Osbourne som sångare:
Hösten 1991 smällde det dock till ordentligt när jag såg svartklädda cheerleaders dansa till Nirvanas Smells Like Teenspirit med anarkist-An på magen på MTV; vilken grej alltså! Jag stod bara och gapade framför TVn en lördagsmorgon när jag var på väg till gymmet.
Hela grunge-scenen innebar en sådan fantastisk nytändning inom musik livet och av alla de band som kom gillade jag allra bäst Alice in Chains och deras We Die Young tycker jag fortfarande är grym (och inte bara för att jag redan gjort det två gånger, men sattes igång igen...):
Mitt i all grunge lyssnade jag under denna tid även på t ex Guns 'n' Roses och Metallica, det var enklast [So Easy] så...:
Hösten 1993 upptäckte jag ett riktigt favorit band Type 0 Negative, och eftersom min blodgrupp är 0+ kändes det helt logiskt att även Peter Steele var en sådan babe. (På den tiden kunde man drömma om välbyggda adonisar med rejält hårsvall och helt strunta i att det som främst erbjuds i vårt land är småfeta gubbar med flyende hårfäste). När jag hörde Black no 1 kände jag mig bekräftad. Ni kanske känner till det där med vampyren? Det ni:
Därpå följde några år på sjukhus då jag hade svårt att tänka om det samtidigt var musik på, men 1995 när jag började Östersund konstskola och lyssnade jag gärna på kvinnlig och världsmusik. Hittade t ex tillbaka till musik från Balkan och fann en stor kärlek för Césaria Évora:
Därutöver blev det under konstskoleåren rätt mycket Hole, Juliana Hatfield, L7 och så upptäckte den mest fantastiska (sedan upptäckten av Kate Bush) PollyJean Harvey:
Måste dela med mig av den mest fantastiska Satisfaction i moll och med två av de tre musikaliska kvinnor jag beundrar mest isländska Björk och ovan nämnda PJ Harvey:
Under mina år i Umeå lyssnade jag en hel del på folkmusik, bl a jämtländsk sådan som Triakel. Detta är den melodi jag främst gillar av dem
Under min termin i Johannesburg var jag bara några konserter, bl a såg jag PhuzeKhemisi från KwaZulu Natal på den lilla men legendariska jazzklubben Kippies i centrala Johannesburgs Market Theatre District, där även två museer ligger. På den konserten blev jag, som en av väldigt få vita i publiken, uppbjuden på scenen att dansa. Tydligen hade tidningen the Sowetan tagit en bild av det och de skrev i bildtexten att jag är en "modig nya zeeländska"... Jag har dock inte sett det själv, utan bara hört folk jag känner i Soweto (som var med på Kippies) berätta det, men givetvis ingår deras cd i min musiksamling.
Tillbaka i Sverige och Umeå i juni 2000 formades jag musikaliskt av bl a Rollins Band och jag vet att denna låt är mycket äldre än så, men jag har ofta letat mig bakåt i tiden (eller så kanske jag bara är trög, rent musikaliskt).
November 2001 åkte jag på stipendium till Indien för att gå Skrattskolan, fira Diwali med mitt fadderbarn och uppleva mina drömmars rike.
Indien sammanknippar jag särskilt starkt med denna musik ur Bollywood-filmen Dil Se som Balu, på ashramet i Madhan där mitt fadderbarn bodde, spelade när han skjutsade oss i trakterna runt Madhan i Maharashtra
Indien sammanknippar jag särskilt starkt med denna musik ur Bollywood-filmen Dil Se som Balu, på ashramet i Madhan där mitt fadderbarn bodde, spelade när han skjutsade oss i trakterna runt Madhan i Maharashtra
Jag vill minnas att jag hade min tredje Nick Cave-period när jag återvänt . Jag började lyssna på honom i slutet av 1980-talet, återvände under min konstskoletid 1995-97 och nu var det dags igen. Givetvis kombinerat med Blixa Bargeld och Einsturzende Neubauten. Jag såg dem båda (med the Bad Seeds) i Roskilde. Här i the Weeping Song:.
2005 tillbringade jag två månader som AiR i lettiska Riga. De blev rätt långa månader pga svårigheten att få kontakt med letterna, men jag kunde avnjuta mycket väl framförd musik i a f. Jag såg en del opera på den vackra Lettlands Nationalopera, bl a Giuseppi Verdis Aïda och Giacomo Puccinis Tosca, men givetvis inte med fenomenale Jussi Björling som här i ett av mina absoluta favoritstycken!
De senaste tio åren av mitt liv har jag väl inte direkt lyssnat på något särskilt, men jag vill ändå påstå att allt lyssnande på alla möjliga kategorier av musik har betytt väldigt mycket för mig. När jag försöker se tillbaka inser jag att jag exempelvis inte nämnt Tom Waits musik, så därför avslutar jag med hans Closing Time:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar