Lyckligast efter 70

Dilsa Demirbag-Sten är en person som väldigt ofta sätter ord på mina egna tankar, som jag därför gärna läser och även hänvisar till här på bloggen. I söndags skrev hon om lycka i DN: "De som väljer bort barn ska givetvis respekteras. De har som regel något annat som ger dem botemedel mot den meningslöshet som lite för ofta tränger sig på oss människor." Ringar in mitt problem eftersom jag nu saknar det botemedlet.

oljemålningen Hopplöst Lycklig 2007
föreställer Ängla som lyckas hoppa
hopprep för första gången

Att mitt liv tidigare känts meningsfullt har nog samma anledning som Demirbag-Sten skriver gör äldre än 70-åringar till den lyckligaste gruppen: "Forskningen visar att det är först efter sjuttio [74] som vi känner oss som lyckligast. --- När man är ung, frisk och har livet framför sig ägnar vi för mycket tid åt att gnälla över gamla oförrätter och sukta efter det vi inte har eller inte kan göra. När man passerat sjuttio är det alltså som att man blir nöjd och tillfreds med tillvaron och sina medmänniskor. Lite som att polletten trillar ner och man inser att det är just det här som är livet." Tidigare har mitt nu haft större betydelse än både det förflutna och framtiden, medan jag nu tänker tillbaka och räds framtiden.

Tillägg 2015-01- 05: Dagens nyheter rapporterar i sin ledare idag att vi blir Lyckligare med Åren. "Slutligen är erfarna hjärnor intuitivt medvetna om verklighetens landskap. De har en känsla för vad andra människor tänker och känner, en instinkt för hur ett händelseförlopp kommer att förflyta. I The Wisdom Paradox beskriver Elkhonon Goldberg hur hjärnan förfaller på olika sätt med åldern: hjärnceller dör, mentala processer går långsammare. Men en livstid av tankeverksamhet kan ge empati och leda till att man blir medveten om olika mönster. 'Det jag med åren har förlorat av min kapacitet för strängt mentalt arbete verkar jag ha vunnit i min förmåga till ögonblicklig, nästan orättvist obehindrad insikt', skriver Goldberg.