Sånt mardrömmar vävs av

Ibland har jag väldigt läskiga mardrömmar som i efterhand också visar sig vara inspirerande. Som denna, som jag vaknade helt svettig ur:

Jag försöker sprida ut fingrarna så mycket det bara är möjligt, så att så lite av himlen som möjligt hamnar utanför mitt grepp. Samtidigt står jag så högt på tå att mina vadmuskler bara skakar eftersom jag försöker nå så högt det bara går. Ändå tvingas jag bevittna hur en allt större del av himlen rasar ned över mig som vassa skärvor som rispar mitt skinn.

mörk skugga och skärvor. Detalj ur min installation Multi-trauma

En vän kommenterade: Låt det rasa och andas lugnt. Allt blir bra.
Ta emot allt, som en gåva
Ytterst välformulerat. Imponerad av din förmåga att försöka parera.

Jag insåg då att det nog "bara" är att låta det falla och istället koncentrera mig på att inte skära sönder fötterna när jag försöker lämna förödelsen... En annan vän undrade om det kanske var dags att skriva ett nytt filmmanus.  Men det blir nog snarare en serie målningar.

jag tänker inte försöka hantera det bloggbilderna uttrycker!

Så här i efterhand inser jag att mitt undermedvetna nog också vill varna mig från att ge mig in i en situation jag inte kommer att ha någon som helst kontroll över eller kunna påverka. Hur jag än skulle bete mig så skulle jag ses som någon som bara lägger mig i. Då har det ingen som helst betydelse hur säker jag känner mig, för just det övervinner avsaknaden av såväl tvekan som tvivel. Den mardrömmen vill jag inte göra verklig. Nej, då behåller jag hellre ett visst avstånd och låter dem det gäller lösa allt efter bästa förmåga. Innan.