Ursäkta!

Det här med att be om ursäkt verkar vara oerhört svårt för många. Jag kan omöjligt förstå varför med tanke på att alla faktiskt gör misstag emellanåt. Om man, som jag,  har temperament och blir arg så får man också se till att kunna be om ursäkt för att inte bli osams med folk på allvar.

Bild lånad från fight it like a girl club

Det är ju egentligen ett större nederlag att inte kunna erkänna att man är mänsklig och därigenom felar! Det har heller inget med stolthet att göra för stolthet och ödmjukhet är inte varandras motsatser. Fast det är vad jag fick lära mig i lågstadiet.

Själv är jag faktiskt lite stolt över att (åter) ha förmågan att svara för mig direkt. I många år har jag varit så mesig (eller snarare långsam efter hjärnblödningarna)och först efteråt kommit på vad jag borde ha sagt. Just därför blir det aktuellt oftare att behöva be om förlåtelse med.

Jag vill också passa på att nämna hur imponerande det var på mig med Elisabeth Ohlson Wallins ursäkt till drottningen härom dagen. Jag har aldrig gillat henne nåt vidare innan, men nu ser jag henne som en person med avundsvärd integritet! Ingen påtvingad "pudel" utan en ren och ärlig ursäkt för att hon insåg hur hennes handlande drabbat någon annan.

Mysknorr

När min lilla gumma tycker att det är ovanligt mysig, som på bilderna här, så spinner hon inte bara, utan "pratar" också med en knarrig röst, som en gammal gubbe.

Då bör man helst svara med lika knarrig röst, så kan vi ha det mysigt och knarrigt ihop!

Greta är inte bara väldigt snäll och duktig utan också bortskämd. Man blir det hos mig. Jag är nämligen övertygad om att det är just det som gör folk och fä snälla och duktiga. Om man ändå ställer krav är risken nog inte så stor att bli tagen för given ändå, inbillar jag mig.

Det här med Positiv pessimism

När jag nu läst in mig på det här med Positiv pessimism inser jag att det inte alls är så tvärtemot mina egna erfarenheter som jag först trodde. Egentligen handlar det visst främst om ren realism och just att vara fullt medveten om det jag brukar hävda att om man inbillar sig att det finns rättvisa i livet så kommer man att få det jobbigt.

bild lånad från webben

Tidigare var jag oerhört kritisk mot Barbara Ehrenreich efter ett avsnitt av  Jakten på lyckan, men hon har faktiskt helt rätt i vad hon uttryckt i boken Gilla Läget att "religion och positivt tänkande-förkunnelsen--- [får] effekten att skulden för vad som egentligen är resultat av politiska eller ekonomiska misslyckanden eller bedrägerier skjuts över på individen.--- Det gäller alltså att oavsett belägenhet vara positiv, entusiastisk och optimistisk, men klarar man det utan ett generöst mått av självbedrägeri?" som SvD skrivit. Så där vill jag ta tillbaka vad jag skrev.

Mer om  Positiv pessimism kan du läsa här och här. Jag vidhåller dock att vi själva har stor makt över hur vi mår genom vårt förhållningssätt, men det vore omöjligt om det vore hela hemligheten! Vårt eget ansvar ligger väl någonstans i att det handlar mindre om hur vi har det och mer om hur vi tar det.

bilder lånade från webben

Pixifierad

Härom kvällen blev jag totalt Pixifierad, när jag kom att tänka och lyssna på fantastiska the Pixies. Ååh vilka minnen; vad underbart det var att springa från tältet ned till deras konsert på Roskilde 1989. Tror banne mig det var den första konserten jag såg där ö h t; en sån förbannade kick alltså!

Pixies Gouge  (2002 Documentary - Full Show) 50 min som absolut bör avnjutas!

Ja, jag tycker allra mest om Pixies i Hey!

En massa godbitar du kan se och lyssna på nedan:

Rättvisa och acceptans

En sak är säker, att om man tror att livet ska vara rättvist så blir det ett väldigt jobbigt liv. Det är så mycket bättre att inse och acceptera att rättvisa är något som ligger långt bortom det mänskliga existerandet. Vissa föds rika, friska och lyckade, medan andra tvingas kämpa igenom fattigdom, sjukdom och olycka  Att intala sig något annat är bara att lura sig själv.

Min mjukgrundsetsning 1990-talets Justitia
från 1995 visar romerska gudinnan Justitia
med solglasögon istället för ögonbindel.
Hon är rättvisans gudinna och jag menar
att hon inte alls är blind

Av den anledningen ställde jag aldrig frågan "varför just jag" när jag råkade ut för min olycka, trots att min neuropsykolog envisades med att om och om igen undra det. Varje gång han kom dragande med det klippte jag till med "varför inte jag" och det fick honom alltid att bli tyst. Det här med positivt tänkande får inte väga över i självbedrägeri. Då är det helt lönlöst, men gläd dig istället åt det som finns att glädjas åt i nuet utan att oroa dig för att det ska ta slut!!!

Inget "kast-märke"

Jag skrev tidigare att min bindi på bilden nedan är köpt i Singapore och kom på att jag måste förklara att det inte, som många svenska tror, är nåt "kast-märke". En bindi är helt enkelt ett smycke som gifta hinduiska kvinnor bär mellan ögonbrynen! En gång i tiden har den faktiskt symboliserat kast, särskilt i norra Indien, men den har också symboliserat tredje ögat och alltså haft en magisk/religiös betydelse och är nu ett rent smycke.

 Ajna chakra kallas också ofta felaktigt för "kast-märke", men det är en fläck som sätts med tummen på tredje ögat på såväl män som kvinnor vid en puja, som är den hinduiska bönestunden eller hedrandet av en gud eller person. Ajna chakra markeras ofta med henna och ser klumpigt ut eftersom den bara är "dittummad", till skillnad från smycket bindi.

Även på bilden ovan bär jag en bindi, som i just det fallet ska påminna om en blodsdroppe och matcha läppstiftet, var min tanke. Oftast så använder indiskor bindis i en färg för att matcha kläder, accessoarer (som sjalar eller dupattas som de kallas där) eller övriga smycken nämligen.

Ovan ser du det dittumade Ajna chakra mellan ögonbrynen, bilden är lånad från google.

Utmanande tillfredställelse

Även om jag emellanåt kanske framstår som gnällig och berättar om sjukdomar, olyckor och vad jag inte gillar med det som sker i samhället, så är jag faktiskt väldigt tillfreds med mitt liv nu. Jag är så nöjd med det jag har att jag känner mig både förnöjsam och tillfreds. Jag menar inte på nåt sätt att jag "nöjer mig" med det jag har, att det skulle vara Good Enough, nåt som jag faktiskt inte alls satt mig in i. Jag känner att det enda som saknas är just att det skulle finnas närmare, men det är bara en petitess faktiskt!

bild lånad från neurology.medicine.duke.edu

Det har ju pratats bl a hos Malou om att man blir lyckligare om man skruvar ned förväntningarna, vilket jag inte alls tror på. Positiv pessimism kallas det visst. Däremot är jag helt enig med  Ari Riabacke om att det som inte dödar oss gör oss starkare. Naturligtvis ger erfarenheter av tragik perspektiv så att vi verkligen uppskattar vad som den som bara "lever på en räkmacka" inte har vett att uppskatta, men jag tycker ändå att man ska ta ut glädjen i förskott! På så sätt får man ju vara glad innan även om det visar sig bli ett misslyckande.

Jag hade heller aldrig kunnat inbilla mig att det faktum att jag är tillfreds med mitt liv skulle tas som en provokation. Fast så här i efterhand känns det ju bra att det var så det uppfattades. Om jag vetat hur bra det kunde bli hade jag nog inte trott det och aldrig har jag haft en tanke på det heller.

Kapprustning i hjärnforskning

Läser i söndagens DN om storsatsningar på forskning på våra mänskliga hjärnor i både Europa och USA. "Det europeiska Human brain project leds i första hand från Schweiz men också av forskare på Karolinska institutet. Budgeten är miljarder euro under tio år och syftet är att simulera hjärnans funktion i en superdator."

bild lånad ur DN "En av de mest detaljerade bilderna som någonsin

tagits av en mänsklig hjärna med så kallad difusions-MRI [sic!].
De gula delarna visar nervbanor som hanterar språket.
Det mörklila området är Brocasområde, som styr vår motoriska
förmåga att tala. Grönt högst upp i mitten av hjässan är motorcenter,
som dirigerar våra viljestyrda rörelser." Foto: VJ Wedeen och
LL Wald, Harvard - HGH and the Human Connectome Project

Ett av de amerikanska projekt som eventuellt får del av den nya miljardsatsning president Barack Obama nämnde i sitt stora tal till nationen förra veckan är ett som redan finns och kallas för Connectome, som du ser exempel av ovan. Flera amerikanska forskargrupper, liksom ett par grupper i Storbritannien och Italien  är inblandade. "Connectome går ut på att med den allra senaste tekniken undersöka hur friska människors hjärna ser ut i vila – och framför allt hur de olika delarna av hjärnan kommunicerar med varandra."

Van Wedeen är professor i radiologi på Harvarduniversitetet bidrar till projektet genom att "utveckla ännu vassare teknik för att med mycket hög upplösning avbilda hur hjärnans delar hänger ihop. Metoden kallas för diffusions-MRI. Rent tekniskt avbildar magnet­kameran hur vatten i hjärnan rör sig längs nervcellernas utlöpare.  

– Upplösningen blir bättre och bättre och det går snabbare och snabbare. En avbildning som tar 45 minuter i dag kommer att ta 10 minuter om två år, säger Van Wedeen.

bild lånad från ecuadoruniversitario.com

Van Wedeen är också "utomordentligt kritisk till det europeiska försöket att simulera hjärnan i en superdator.
– Det är alldeles för tidigt! Vi har inte tillräckligt med information för att göra en datasimulering. Vi vet inte än hur hjärnan fungerar. Vad är en tanke? Vad är en instinkt? Vad är motivation? Vi vet inte ens vad ditt minne av farmor är, om det är en cell eller ett nätverk av celler."

Från sextiotalet kapprustade USA och Sovjet till månen och fortsatte sedan genom det Kalla Kriget med kärnvapen. Samtidens "kapprustning", inom hjärnforskningen, är fredligare och blir säkert till större nytta för mänskligheten. Det är en synnerligen spännande tid vi lever i, åtminstone för oss som är intresserade av den mänskliga hjärnan!

Italienskt aubergine-gott

Riktigt gott med aubergine är denna italienska klassiker; Pamesanost-gratinerad Aubergine, helt enkelt. Det var duktiga Johanna Westman på Go'kväll som tipsade om det i veckan, så då måste det naturligtvis testas!

Melanzane alla parmigiana 4 port
1 stor aubergine eller två små 
2 msk salt för att ”vattna ur” aubergine 
2 msk olivolja (sammanlagt i receptet ingår ungefär 1 dl)
Sätt ugnen på 200°. Skiva aubergine så tunt du kan. Lägg skivorna i lager i ett durkslag med lite salt mellan varje lager.

Ställ gärna något tungt ovanpå (jag använde en vattenfylld bunke.

       (1 msk olivolja
2 burk(ar)tomater, gärna cocktailtomater
1  lök
1/2 tsk salt
1 tsk socker
Skala och hacka löken. Stek den i olivolja tills den är mjuk och genomskinlig. Häll på tomater, salt och socker och låt såsen sjuda i ungefär 15 -20 minuter.) Jag använde istället min vanliga tomatsås. 

Borsta av saltet från aubergineskivorna och lägg dom tätt på en plåt med bakplåtspapper. Ringla över lite olivolja. Sätt in plåten i ugnen,  dra ned ugnen till 180°och torka i i 10 minuter.

Brödröra:
1 dl riven parmesanost

1 dl ströbröd, panko, rivet vitt matbröd eller dagsgammal ciabatta

1/2 tsk salt 

3 msk olivolja

 ca 1 msk fint hackad persilja

Lite extra parmesan

1 extra matsked olivolja till gratineringen

Blanda den rivna parmesanen med bröd, salt och finhackad persilja och rör om. Häll i olivoljan och blanda om ordentligt. 

       Höj ugnsvärmen till 225 grader. Strö 2 –3 matskedar brödröra i botten av en form. Häll på 3 – 4 matskedar tomatsås  Lägg på en tredjedel av aubergineskivorna. Fortsätt att varva alla ingredienser. Se till att allt blir täckt av tomatsåsen och toppa med lite extra riven parmesan. Sätt in formen i ugnen i 15 - 20 minuter. 

       Låt den svalna något innan serveringen. Servera med en sallad och bruschetta eller med goda ostar och charkuterier.

Olika förutsättningar

Apropå Nike Markelius debatt-inlägg, som jag skrev om igår så måste jag nämna det här med hur olika förutsättningarna är nu och där, jämfört med när min olycka skedde och här. Det är verkligen sorgligt att de som skadas numer inte får samma chanser till rehabilitering och därigenom till ett bättre liv, på samma sätt som jag fick!

Omslaget till Den sjuka vården känns
väldigt illustrativ, så fast jag inte läst
den lånar jag den från adlibris.com här

Personligen tackar jag alla gudar jag kan komma på för att min olycka skedde för 19 år sedan när både neuroforskningen kommit så långt som den gjort och (främst kanske) för att jag slapp dagens system. Jag har tvingats bråka nog med myndigheter med det tidigare systemet och hade då läkarna på min sida, vilket hade viss betydelse då i a f. I oktober 2010 såg jag en artikel om en ung kvinna, Vilma, som drabbats av hjärnblödningar, precis som jag gjorde efter olyckan,  efter 25 dagar (!) ansågs vara färdigrehabiliterad. Efter den artikeln skrev jag om mina erfarenheter till Filippa Reinfeld och en korrespondens följde där det påstods att det inte alls handlar om minskade resurser utan ändrade prioriteringar av sjukhusen. Ledsamt för alla som skadas nu och i framtiden! Jag fick 18 månader rehabilitering följt av 2 + 5 års konstutbildning som medicinsk rehabilitering, eftersom några mediciner inte hjälpte mot bl a min hjärntrötthet. Då bor jag i ett av Sveriges allra fattigaste landsting, Jämtlands,  medan Vilma i artikeln bor i Stockholm som är ett av de rikaste. Men enligt artikeln finns där "ingen akut rehabilitering att skicka den skadade till". Jag avslutade brevet så här: "Jag känner mig också berövad en stor del av den framtid jag kunnat få om det inte varit för olyckan, men tack vare den rehabilitering jag fick under 18 månader har jag fått en alternativ framtid med nya drömmar och under nya förutsättningar. Vore inte det något som alla vore värda? " Jag fick i a f medhåll om att alla är värda en så bra framtid som möjligt av moderaterna i Stockholms landsting.

Lillemor Flod på bild från Twitter

Jag vill också passa på att nämna några intressanta åsikter av kulturjournalisten, kulturpedagogen och spökskrivaren Lillemor Flod: "Samtidigt, i en annan del av Sverige, läser vi hur upplevelseindustrin har kommit att bli en tillväxtfaktor och genererar summor som BNP och stadskassan jublar åt. Till den räknas kulturen, som därmed visar sig vara en självförsörjande bransch och inte alls särskilt bidragsaktig. I rapporter får vi veta att kultur och nöje är vad människor vill konsumera. Kulturen är samhällsnyttig.---Aktörer inom kulturfältet måste ta ansvar och förändra bilden av kulturarbetaren som en slö, onyttig bidragsparasit som bara lattjar runt i något de vill kalla jobb, och ägna sig åt faktiska omständigheter i stället för politiska spörsmål som riskerar att stjälpa en hel tillväxtbransch." Läs hela artikeln här!

Ved-litteratur

Lars Myttings praktverk Ved - allt om huggning,
stapling och torkning - och vedeldningens själ.

Mina föräldrar hade i julas skaffat boken ovan, så jag bläddrade i den och kände samtidigt den inbillade doften av motorsågs-bensin, sågspån och vått ylle i näsan. Det är verkligen en fin bok.

"Det finns inget bedrägligt med en vedstapel. Den förlorar inte i värde på börsen. Den rostar inte. Den tar inte ut skilsmässa. Den bara står där och gör en enda sak - väntar på vintern. Gråkalla januaridagar kommer klamparna att väcka till liv vårdagarna då du sågade, klöv, staplade och ordnade inför kylan." Så väl uttryckt i Lars Myttings bok Ved - allt om huggning, stapling och torkning - och vedeldningens själ.

Värmekälla och mys i ett; åh vad jag saknar kakelugnen, men nu verkar jag få tillgång till andra istället turligt nog. Eller det kanske mer är frågan om skicklighet från min sida?

Min saknade kakelugn i Stockhiolm

Om två veckor verkar det kanske bli lite jobb med ved för mig ändå. Lite konstigt eftersom jag så här års är van att vara med ute i skogen och hugga den, medan snarare sensommar och höst varit tid att klyva, stapla osv. Jag gör dock som jag brukar och tar seden dit jag kommer.

"Arbetslinjen" ?

Jag blev väldigt berörd av Nike Markelius debattinlägg om sin väg mot Fas 3 i arbetslinjens Sverige i DN 20/1. Egentligen inte för hennes öde, utan för själva systemet att folk som egentligen är för sjuka förvandlats till arbetslösa. Min syster blev arbetslös när föräldrarna gick i pension för 1½ år sedan och hon har liknande erfarenheter av coucher (i a f den första, men hon fick byta till en som var riktigt bra) osv. Hon söker inget kulturellt utan vilket jobb som helst på kontor eller i butik och har 10 års arbetslivserfarenhet från mäklarfirman, som egentligen är en blandning av kontor och butik. Likt förbannat finns inget, fast hon söker i hela landet och varit på säkert 20 intervjuer, där hon "nästan fått" 10 jobb. Nära skjuter dock ingen hare så arbetslös är hon fortfarande likt förbannat. Utan man eller föräldrar som kan försörja henne har hon det så tufft att konstnär till syster (iofs med livränta efter trafikolycka) betalat mat åt oss båda i månader. Därför blir jag berörd inte för att Markelius "inte kan försörja sig på musik" utan för att det är ett systemfel som ligger bakom att så många är och förblir arbetslösa med dagens system.

Nike Markelius' artikel kan du läsa här

Jag vet att många, även vänner till mig, anser att "hon kan omskola sig om hon inte kan försörja sig på musik. Vilket hon troligen inte har kunnat de senaste 20 åren, om någonsin." "Ser hellre att mina skattepengar går till dom med riktiga problem än som rödvinbidrag till arbetsskyggt patrask" eller "Grejen är att man kan tycka att artister ska uppbära någon slags statslön för sin gärning, eller man kan tro på medborgarlön. Men det spelar liksom ingen roll. Nu har vi detta system, och om man, som Nike Markelius till ha pengar från systemet får man acceptera villkoren. Eller göra sitt yttersta för att slippa underkasta sig dem." Visst, jag tycker det är väldigt konstigt att hon verkar ha fått arbetslöshetsersättning också i somras när Tant strul var på turné, det  tycker jag är att missbruka systemet. Men framför allt tycker jag att det vore mänskligare med ett system där sjuka fick bli friska innan de tvingas ut i arbetslöshet.

Nike Markelius' uppföljande artikel kan du läsa här

Jag tycker särskilt att Ann Heberlein tolkar Markelius som mig när hon bl a skriver "Varje människa – Nike Markelius, mina anhöriga – har rätt att 'behandlas annorlunda”, det vill säga att behandlas som en individ, 'som ett subjekt, som en människa med egen vilja, med förmåga, med drömmar och ambitioner. Bitterheten över att utsättas för ett kränkande system, ett system som behandlar vuxna människor som barn, som vägrar att se individen, som anonymiseras och avhumaniserar henne är både rimlig och legitim." här.

Alla påhopp på Markelius gör mig oroad över mina medmänniskor och jag väljer här en enda av dem, Björn Wiman, som skrev "Tanken går igen på flera håll också i det starka gensvaret på Nike Markelius personliga skildring av sin väg mot Fas 3 i arbetslinjens Sverige (DN 20/1). Debatten handlar om hur långt man kan driva kraven på anpassning för individen i ett kollektivt system – i bakgrunden mullrar den stora samhällsapparaten och dess svårigheter att hantera avvikande element. Maskineriet vantrivs med gruset – och gruset med maskinen."

Avslutningsvis måste jag åter påminna om vad färsk forskning visar om kultur här!

Klarat Medinillan!

Min mest älskade blomma, Medinillan, är nu ännu vackrare än innan eftersom den nu slagit ut helt.

 Tänk att jag äntligen lyckats! Jag tror det är med mitt fjärde försök...

 Jag inbillar att det är för att jag sänkte temperaturen i sovrummet, bara för dess skull.

 Titta bara hur underbart den gör sig mot min älskade tapet!

 Det måste vara så att Duros Gammelsvenska Gamla Grand har Medinillan som förebild!

Jag vet att jag är urlöjlig, men jag blir så lycklig över hur makalöst vacker min Medinilla är!

Modernas storsatsning

Tänk så fantastiskt; Hilma af Klint visas nu i storformat på Moderna Muséet t o m 26 maj så det. Jag ska verkligen försöka ta mig ned och se den! Numer kallas hon Pionjären inom abstrakt konst, se gärna varför här! Den största utställningen någonsin med Hilma af Klint visas först nu på Moderna Muséet. Mycket eftersom af Klint själv förbjöd visningen av de egna verken under 20 år efter hennes egen död. Hon ansåg själv att tiden ännu inte var mogen för dem.

– Hon skrev bland annat ett testamente som gjorde gällande att hennes konst inte fick visas förrän 20 år efter hennes död. Det är oerhört originellt att ett konstnärskap på den här nivån inte hade någon publik i sin egen samtid. Det är något av en Dan Brown-historia, säger Daniel Birnbaum till DN.

 Hilma af Klints Altarbild nr 1 grupp X
ur Templet  bild ur Frieze

I Fokus läser jag Stefan Westrins fantastiskt faktaspäckade artikel Konstkuppen att antroposofen "Åke Fant [doktor i konsthistoria vid Stockholms universitet] försöker i [i sin bok Hilma af Klint – ockult målarinna och abstrakt pionjär] bevisa att af Klint kunde bota sjuka människor med sina händer och se in i framtiden, bland annat ska hon i en dröm ha skådat utgången av andra världskriget långt innan det ens hade börjat. Hela sitt liv levde hon asketiskt och i celibat, men vid den här tiden träffade hon den andliga varelsen Gidro som blev hennes man i den astrala världen. Men det viktigaste, sett från vår horisont, är hur hon nu började måla." Westrin drar där också parallellen med Dan Brown.

Ingela Linds fantastiska recension ur DN 

Ingela Linds fantastiska recensioner ur DN av utställningen finns  inte ute på nätet än, men om du klickar på bilderna av dem, ovan och nedan, så öppnas de större så att du kan läsa dem!

af Klint var sannerligen före sin tid, hon levde 1862–1944 och är det svenska 1900-talsmåleriets största doldis. Utställningen kommer att turnera till både Hamburger Bahnhof i Berlin och Picassomuseet i Málaga. Jag citerar SvD: "Med utställningen stiger vi rakt in i förra sekelskiftets föreställningsvärld av esoterism, ockultism, andeskådande och teosofi. Den komplexa idéhistoriska väven reds glasklart ut i en katalogtext av Iris Müller-Westermann som tillsammans med Jo Widoff ställt samman utställningen, luftig trots mängden verk."

Ingela Linds fantastiska recension ur DN

"Efter upptäckten på 80-talet lanseras nu Hilma af Klint på djupet som en okänd kvinnlig föregångare  till de etablerade, heroiskt manliga pionjärerna inom den abstrakta  konsten – Kandinsky, Mondrian,  Malevitj, Duchamp… Och Moderna Muséets totalgrepp banar verkligen  vägen för en internationell konsthistorisk skräll. af Klints abstrakta  former tycks vid första påseende  även skilja sig från männens. Mjuka, lyriskt böljande och närmast  textila i sitt uttryck." skriver Ingela Lind (överst) bl a och vidare nästa dag (ovan): "Varför innebär Hilma af Klints abstrakta konst en totalskräll för  konsthistorien? För att hon var en svensk kvinna bland  idel manliga centraleuropeiska avantgardister? En sådan fördom ligger säkert bakom Pontus Hulténs nej till att ens ta i hennes hoprullade dukar. Säkert också för att hon var en mystiker som med sina abstrakta  målningar utgjorde en del av en esoterisk kult som fyllt och fortfarande fyller oss utomstående med beröringsskräck" 1905 påstod hon av anden Amaliel ha fått uppdraget att gestalta bortomvärlden och inledde arbetet med en jättelik måleriserie kallad Templet.

Det jag tycker är spännande med af Klint är också hennes ockulta intresse. Hon menade sig vara andarnas passiva instrument för att förklara ett visuellt tolkningsmönster för världens ursprung och utveckling som de andliga mästare sägs ha dikterat för henne eller andra i den kvinnliga spiritistiska gruppen De fem, som hon var en del av.

Hilma af Klint ur gårdagens DN

Igår rapporterades det om den osämja som råder mellan släktingar och antroposoferna, som ärvde Hilma af Klint. Det är så tråkigt att så fort det gäller stora pengar så blir det osämja! Det positiva som kan komma ut ur bråket verkar vara ett museum för alla Hilma af Klints verk just i Järna, men om jag förstår saken rätt så är ett spridande av verken på världens stora museer att föredra för hennes konstnärliga betydelse.
"Det borde hänga ett litet urval av verk på Pompidou, MoMA, Tate, Neue Nationalgalerie i Berlin, och på Stedelijk i Amsterdam. Det vore en rimlig början." enligt nuvarande  Moderna Muséet-chefen Daniel Birnbaum till DN. Det komiska är att Moderna Muséet, som en gång tackade nej till hennes kvarlåtenskap ("vänligt och bestämt" av Carlo Derkert under Pontus Hulténs tid) nu är både önskade och själva ser sig som "den självklara samarbetspartnern" enligt samme Birnbaum. Saker och ting förändras, tack och lov! Jag måste försöka ta mig till Moderna när jag ändå beger mig till Sveriges närmaste stad snart!

Kanderad ingefära

Min förtjusning i ingefära har knappt några gränser så när jag hittade receptet jag nu kommer att presentera blev jag verkligen glad. Särskilt med tanke på alla förkylningar som går nu och så är det ju så gott.

Kanderad ingefära 
400-500 g färsk ingefära  
1 dl vatten 
ca 5 dl strösocker 
Skala ingefäran med potatisskalare och skär den i tunna strimlor, 3-4 cm långa. Koka strimlorna i lite vatten i cirka 30 minuter. Slå bort vattnet och låt ingefäran svalna.Häll nytt vatten i kastrullen och mät den kokta ingefäran i ett dl-mått. Tillsätt samma mängd socker som ingefära  Koka upp under omrörning. Sjud tills sockerlagen nästan kokat in helt och ingefäran blivit lite genomskinlig. Det tar en bra stund.

Garnering: strösocker 
Lägg socker på en tallrik. Häll över ingefärsbitarna och vänd runt dem så att de täcks av socker. Låt ingefäran lufttorka utbredd på papper. Lägg den sedan i en burk med tättslutande lock.