Utmanande tillfredställelse

Även om jag emellanåt kanske framstår som gnällig och berättar om sjukdomar, olyckor och vad jag inte gillar med det som sker i samhället, så är jag faktiskt väldigt tillfreds med mitt liv nu. Jag är så nöjd med det jag har att jag känner mig både förnöjsam och tillfreds. Jag menar inte på nåt sätt att jag "nöjer mig" med det jag har, att det skulle vara Good Enough, nåt som jag faktiskt inte alls satt mig in i. Jag känner att det enda som saknas är just att det skulle finnas närmare, men det är bara en petitess faktiskt!

bild lånad från neurology.medicine.duke.edu

Det har ju pratats bl a hos Malou om att man blir lyckligare om man skruvar ned förväntningarna, vilket jag inte alls tror på. Positiv pessimism kallas det visst. Däremot är jag helt enig med  Ari Riabacke om att det som inte dödar oss gör oss starkare. Naturligtvis ger erfarenheter av tragik perspektiv så att vi verkligen uppskattar vad som den som bara "lever på en räkmacka" inte har vett att uppskatta, men jag tycker ändå att man ska ta ut glädjen i förskott! På så sätt får man ju vara glad innan även om det visar sig bli ett misslyckande.

Jag hade heller aldrig kunnat inbilla mig att det faktum att jag är tillfreds med mitt liv skulle tas som en provokation. Fast så här i efterhand känns det ju bra att det var så det uppfattades. Om jag vetat hur bra det kunde bli hade jag nog inte trott det och aldrig har jag haft en tanke på det heller.