Förnekelse, förtvivlan, vrede och kanske en viss acceptans

"Det är något som är sjukt på teaterscenen i höst" skriver Josefin Olevik i söndagens DN med anledning av att så många föreställningar om sjukdom och död visas på scenerna i höst, under rubriken Scenljus över det största mörkret. Olevik skriver om "den kvinnliga violinisten [att hon] går från förnekelse av sin sjukdom till förtvivlan, vrede och kanske en viss acceptans". Det är den väg som de flesta av oss måste gå för att orka leva vidare. Gör man det inte kommer man att förtvina i bitterhet över sitt öde är jag övertygad om. Att man accepterat sitt öde innebär dock inte att man förnekar det, eller att allt är bra. Tvärtom kan man fortfarande ha en stor sorg över allt sådant man inte längre kan göra och den framtid som annars skulle ha varit öppen, men man accepterar det som hur läget ligger nu! Visst kan man bli bitter, men personligen tycker jag att det skulle vara det farligaste och försöker istället att se möjligheter i det som fortfarande är möjligt och glädjas över det.

foto ur dn av Thomas  Karlsson

"Melinda Kinnaman låter publiken känna av dödsångest i Duett för en som har  premiär i dag [den 21 augusti]. Det är bara en av många föreställningar om sjukdom och död på scenerna i höst. Pjäser om svåra upplevelser lockar publik när verkligheten känns tung."---
"Melinda har haft  en hjärnblödning. Den kom när hon spelade tre roller parallellt, repeterade en fjärde och arrangerade en gigantisk 25-årsfest. Ansiktet och halsen började rycka och en magnetröntgen visade att det var en kapillär som hade brustit. Det orsakade en smärre jordbävning i privat livet, men slutade gott – utan varken skador eller operation. Det är bara brusandet i ansiktet som med ojämna mellanrum påminner om olyckan
– Det är klart att jag på något sätt använder mig av den, upplevelsen finns ju med mig som en delvis obearbetad rädsla. Och så har jag pratat mycket med min farbror och faster och pappa om hur farmor hade det, säger Melinda Kinnaman. Hennes rullstolsburna farmor dog när Melinda var sju år.  Senare fick hon reda på att farmodern  tagit livet av sig 56 år gammal,  efter att ha lidit av ms i halva sitt liv. Melinda har fått sätta sig in i hennes livssituation på ett nytt sätt och hon har tyckt mycket om det. De personliga erfarenheterna  blir en av pusselbitarna för att hitta rätt i känslan på scenen.---Hon blir så upprörd att de fysiska sjukdoms-symtomen förstärks och får hennes kropp att svaja som ett sugrör. Det är plågsamt att se hur musklerna inte lyder henne, det värker i benen också på publiken. Så varför känns det samtidigt... så fullt av liv?
--- När [regissören] Björn Melander  har instruerat färdigt snubblar han i trappan ned från scenen. Även han har haft en hjärnblödning. När han var 30 år gammal blev han halvsidigt förlamad. Sedan dess har han övat tillbaka det mesta av sin rörlighet, men vänster arm och ben följer inte självklart med.
– Jag blev förbannad första gången jag läste texten; jag vet precis hur hon tänker, jag har själv varit där. Så där kan hon inte säga, det stämmer inte. Den gjorde mig upprörd och det tror jag är bra, för det handlar om att vara människa och då berör det, säger Björn Melander när repetitionerna är över.--- om man möter en människa som har gått igenom svåra umbäranden så känns det. Vi lyssnar mer på dem och det fi nns något som ger dem lyskraft.--- Ljuset är aldrig så starkt som i det största mörkret."

Jag strax  efter tre hjärnblödningar med
far o gåbord som stöd. Vänster sida för-
lamad pga blödningar i höger hjärnhalva.

Jag har samma erfarenheter av tre högersidiga hjärnblödningar som Melander och Kinnaman, men har ett större kvarvarande handikapp. (En vänstersidig skulle troligen ha gett problem med språket och jag klarar fortfarande inte av exempelvis stressiga miljöer och mycket folk.) Jag tycker det är bra att allvarliga skador och sjukdomar diskuteras och "upphöjs" till att behandlas på de stora scenerna. Som det är nu flyr väldigt många den som råkat ut för någotdera. Troligen vill man inte påminnas om sin egen dödlighet eller att alla tillstånd inte går att bota. Det är dock att blunda för verkligheten, anser jag.

Vad är dina tankar om allvarliga och kroniska sjukdomar och olyckor? Skräms du av att tänka på och prata om dem?? Jag är verkligen intresserad av att veta hur friska resonerar, så tveka inte att kommentera, jag tackar i förhand för att du gör det!!!

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!