Jag brände en hel del rökelse i tonåren. Min brevvän i Singapore skickade mig en jul ett paket med indisk rökelse, som jag fortfarande har kvar en hel del från. När jag hämtade paketet på posten undrade kassörskorna vad jag trodde att det var i det för de hade diskuterat vad det kunde vara som spred en sådan väldoft... Kanske är det därför jag inte kan med doftljus, som jag ofta tycker luktar väldigt artificiellt, jag "överdoserade" ju dofter i tonåren. Kanske har det också betydelse att så många är allergiska mot dofter. De påverkar oss, kanske mer än vi riktigt förstår.
 |
| här får min "doftalstrande" krans maskera mindre trevliga odörer. Vademecum-affischer och -kort har jag lite överallt i badrummet |
Det var en utvikning, det jag egentligen ville skriva om och visa är att man istället för att köpa dyra doftljus kan tillverka sina aldeles egna "doftalstrare". Så här i juletid brukar jag göra kransar och stilleben med ting från naturen och kryddor som doftar. Kryddkransen jag gjorde häromdagen har jag nu utökat med kanelstänger och hängt på sin plats i badrummet.
All rosa text, utom denna, är länkar vidare till det som nämns i texten!
För mig som tappat lukt å smak i olyckan så skulle jag kunna betala hur mycket som helst att få känna vilken lukt som helst.
SvaraRaderaDet förstår jag, din stackare. Lukter och smaker är väldigt viktiga för hur man mår. En sån tur att du ändå har majoriteten av din sinnen och de mest dominanta intakta! Du får färsäka överdriva hur du ser på vackra ting, lyssnar på sköna ljud och känner på härliga strukturer. Förhoppningsvis kan du därigenom lära dig att leva livet mer till fullo och därför lyckligare. Försök att verkligen vara här och nu när du ser, lyssnar och känner någon gång varje dag. Lycka till!
SvaraRadera/*