Världens bästa Taikon!

I söndags såg jag äntligen filmen Taikon, som bygger på Lawen Mohtadis bok Den Dag Jag blir Fri om min barndoms allra största idol Katarina Taikon,

Den tidigaste Katitzi-bok jag har är från 1969 och ser ut att
komma från utförsäljning från något bibliotek

Jag brukar nämna att jag är vän med Rosa eftersom jag är så oerhört stolt över det, men i själva verket så är vi ju bara bekanta med varann (och det är alltid jag som hör av mig till henne, tyvärr).¨

Fast hon flera gånger sagt att jag är välkommen att hälsa på henne i Härjedalen så tog jag mig aldrig iväg under alla de år som jag bodde i Östersund. Tyvärr, för visst ser hon ut att ha det väldigt fint? Jag antar att den vackra trappen Rosa går nedför i filmen är hennes egen (även om den påminner en del om den som finns också finns hos Wikners i Persåsen):

Katarina Taikon var en oerhört skärpt kvinna (precis som jag upplever att också Rosa är), trots att hon knappt fick gå i skolan som barn. Hon läste mycket efter att hon och Rosa slutligen utbildade sig på Birkagårdens folkhögskola 1957–1959. Hon var alltså 25 år när hon började och Rosa var 31. Det var Rosa som hört talas om Birkagårdens folkhögskola, som skulle ha en fantastisk rektor. Där fick de lära sig om FNs Mänskliga Rättigheter och Katarina insåg då genast att de borde gälla även romerna, eller zigenarna, som de sa på den tiden. De bodde ju fortfarande i tältläger och fick bara stanna på samma ställe i tre veckor,

 

Katarina och Rosa lärde känna skådespelare, konstnärer och författare och blev snabbt en del av 1950-talets kulturvärld i Stockholm. Under en period bodde de t ex hemma hos Per Oscarsson med fru.  

De fick båda flera mindre roller både inom film och teater och när Katarina var 16 år fick hon huvudrollen i dokumentärfilmaren Arne Sucksdorffs kortfilm Uppbrott från 1948 (nedan), som du kan se här. Den öppnade en ny värld för både Katarina och Rosa  när filmaren Sucksdorff gjorde den tillsammans med Birgit Cullberg (!) "en film om zigenarnas liv, där Katarina dansade. 

- Om jag hade förstått hur fördomsfull den skulle bli hade jag aldrig deltagit, säger Rosa i DN. I slutet av filmen stjäl nämligen zigenarna allt kyrksilver de kommer över innan de drar vidare.  

I början av 1960-talet började  iställetsystrarna sin stora kamp för romernas lika rättigheter i Sverige. Katarina debuterade med boken Zigenerska 1963 och den gjorde henne över en natt till en stridbar och välkänd och kunnig röst i samhällsdebatten. 

Både Katarina och Rosa uppvaktade ofta politikerna och särskilt Olof Palme, som då var kommunikations- och senare utbildningsminister, innan han blev partiordförande 1969. Bilden nedan är så dålig, men där sitter Katarina (tyvärr med en ljusfläck mitt i ansiktet) och lyssnar i riksdagen.

Vid ett tillfälle diskuterade Katarina romernas Mänskliga Rättigheter med statsminister Tage Erlander framför pressens kamera (se det nedan). Hennes charm och argument var så starka att han inte kunde slingra sig, utan bara log att han skulle "pröva de argumenten".

Katarina var gift med fotografen Björn Langhammar (som tagit de flesta bilder här och i filmen) och de var båda väldigt intresserade av politik. I filmen säger Rosa att utan hans stöd så skulle Katarina  knappast ha vågat vara så stridbar som hon var. Personligen är jag övertygad om att det var tack vare att systrarna hade och kunde lita på varann i alla lägen som de både fick uppmärksamhet och orkade med alla prövningar deras kamp innebar.

Katarina Taikon har kallats Sveriges Martin Luther King och det var faktiskt hon som välkomnade just Martin Luther King när han kom till Sverige 1964. Då blev f ö Luther King chockerad över hur zigenarna behandlades här, i vad han trodde var det rättvisa Sverige. När jag pluggade i Johannesburg 2000 trodde flera (svarta) sydafrikaner att vi i Sverige inte bråkar eller ens grälar. På fullt allvar trodde de att vi lugnt diskuterar för att sedan kompromissa oss fram till något. Vilka myter de gått på...

Se gärna reportaget ovan om varför Katarina Taikon kom att kallas Sveriges Martin Luther King. Där kan du också bl a se samtalet med Tage Erlander jag skrev om ovan. Dessutom berättar hennes dotter Angelica Ström om hur hon blev mobbad för att hon var Katarinas dotter och därigenom zigenare. I filmen säger Katarina: ”Jag bryr mig inte om folk går på mig personligen därför att jag kan försvara mig, men det är när de ger sig på mina barn som det känns så fruktansvärt hårt.” 

Från början av 1960-talet skrev Katarina i pressen, hon skrev också petitioner, appeller och plakat, liksom debatterade i alla möjliga forum. Hemmet var alltid öppet för alla som behövde någon att prata med, mat eller bara någonstans att sova. 

Katarina, Langhammar och Rosa anordnade också demonstrationer, de startade skolor och uppvaktade regelbundet riksdag- och regeringspolitiker. Alltid var Katarina och Rosa i täten och även unge Hans Caldaras fanns ofta med. Han är också med i filmen, men störst plats efter Katarina själv får förstås tvillingsjälen Rosa 

Både boken Den Dag Jag blir Fri och filmen Taikon innehåller många charmerande historier. Exempelvis berättas om när Katarina hade en glassbar, dit hockeyspelaren Ulf Sterner kom nästan varje dag. Han hade blivit ­förälskad i henne och åt därför glass för att få  umgås med henne. Han gick upp inte mindre än 20 kg den sommaren. På glassbaren lät Katarina de som behövde det jobba och hon kunde inte ta betalt av sina "vänner" utan bjöd dem. Naturligtvis fungerade det inte i längden, men det var en rolig sommar.

Katarina blev oerhört sliten av kampen, men främst av att aldrig kunna ta semester eller slappna av. Hon insåg att det bästa sättet att kunna påverka samhället vore att börja med barnen. Hon beslutade sig därför för att skriva barnböcker och 1969 kom den första Katitzi-boken om hennes egen barndom ut. Allt som allt blev det 14 Katitzi-böcker, varav den sista kom ut 1981. Jag lånade dem alla och läste dem som barn och när jag blev vuxen köpte jag dem till min systerdotter så att hon också läst dem. 
Jag är verkligen ett av de barn som påverkats starkt av Katitzi-böckerna och därför tycker att romers rättigheter är minst lika självklara som alla våra andras. Jag tror och hoppas därför att Katarina Taikon verkligen lyckats även med att påverka 1970-talets barngeneration till att bli bättre människor än generationerna före oss.

1982 när Katarina Taikon var 50 och helt utarbetad fick hon en hjärtattack. Hon fick sättas igång av läkarna igen, men fick skador i hjärnstammen som var så allvarliga att hon sedan låg medvetslös i 13 år innan hon dog 1995. Björn Langhammar hade då lämnat henne innan, men han tog nu hand om henne på ett fantastiskt sätt. Exempelvis fick hon följa med till middagar på Prinsen och Operakällaren, där alla skulle prata med henne och uppträda som om hon verkligen förstod.
Det är helt fantastiskt med tanke på att det är flera som legat medvetslösa och sedan berättat att de varit som fångna i kroppen men hörde och förstod.