Kontraproduktivt om utseende och anonymitet

Att skriva en hel artikel i Sveriges största morgontidning om att det fokuseras för mycket på kvinnors utseende, som Lena Andersson gjorde 20 mars, är ungefär lika kontraproduktivt som att gå ut i Sveriges största medier och berätta att man byter namn "för att undersöka om ens varumärke står i vägen för konsten":
– Jag är intresserad av hur mitt måleri blir när jag inte har nånting att luta mig mot. Ofta har man för sig att man är på ett visst sätt. Du vet vilken din favoriträtt är och vilka filmer du gillar … Till slut är det nästan ingen idé att gå upp på morgonen, om man vet precis vad man kommer tycka om allting. Då är det mycket roligare att kunna släppa det, förklarade någon i Aftonbladet en månad innan Anderssons artikel. Gissa vem, då det talades om det "överallt" under några dagar.
Det motarbetar så att säga sitt eget syfte och gör uppmärksamheten än större.

Lena Andersson förklarar mellan raderna varför hon valt att se
ut som hon gör i DN 20 mars 2015, där detta publicerades

Andersson skriver: "När en kvinnlig politiker starkt betonar sitt yttre kan detta vara skälet till att hon förknippas med sitt yttre.
På kvinnodagen den 8 mars publicerades i denna tidning en intervju gjord av Karin ­Eriksson där några inflytelserika kvinnor i politiken talade om att vara kvinna i ­politiken. Ett par av dem uttryckte ­frustration över att journalister har bemött dem annorlunda än män i fråga om utseende och kläder. Gudrun Schyman hade alltid uppmärksammats för sina höga klackar, korta snäva kjolar och ­benen däremellan. Annie Lööf hade fått frågan när hon hann måla naglarna och ifall hon hade stylist. Kommentarerna som nämndes var enbart uppskattande.
Både Schyman och Lööf förmodade med självklarhet att de fått den här behandlingen för att de är kvinnor, ­vilket i sin tur skulle bekräfta att kvinnor främst ses som kropp och utseende och som något att betrakta.  Det är dock lätt att tänka sig alternativa förklaringar. Möjligen är det så att utseende och attribut noteras hos ­Schyman och Lööf inte för att de är kvinnor, utan för att de tydligt betonar ett stiligt yttre i miljöer där sådana ambitioner sticker ut. Att leva upp till kvinnorollens behag kräver vilja och ansträngning, för som vi vet föds man inte till kvinna, utan måste klä på sig och måla dit henne för att hon ska komma på plats. Ansträngning, eller betoning om man så vill, är centralt i fråga om vad som blir uppmärksammat." Min kursivering eftersom jag här läser in att Andersson inte anser det vara "mödan värt" med den "ansträngningen". Jag måste dock betona att alla verkligen inte behöver anstränga sig det allra minsta och dessutom ser säkert inte alla det heller som någon ansträngning. Det är helt och hållet Lena Anderssons tolkning av det och jag tycker att hon är överlägsen när hon fortsätter:
"Om någon uppenbarligen har ansträngt sig eller betonar något väldigt starkt uppfattar omgivningen det och avläser det som viktigt. Genom att signalera saker genom vedertagna tecken sätter individen en måttstock för sig själv som hon sedan mäts utifrån. I värsta fall, och i en sexistisk omgivning, mäts också enskilda kvinnor efter vad de flesta kvinnor gör (detsamma gäller män). Och där ligger det allvarliga problemet, inte i att en politiker får uppmärksamhet för sådant hon själv framhäver.
I den stund vi går ut i världen blir vi avlästa. Kläder, dekoration och ornament är ett språk bland andra språk. Det avkodas och avlyssnas. Betydelsen av vissa tecken förskjuts över tid, men något betyder de alltid och tolkar gör vi, i samspel. Vi föds alla in i ett verbalt språk som vi behöver anamma om vi ska bli förstådda, förstå och inte bli isolerade, och vi föds även in i ett relativt stabilt teckensystem, också om symbolernas betydelse är föremål för kontinuerlig diskussion och förhandling. Människor har ett känsligt öga inte bara för former på ben och markerade läppar. Vi ser även skillnad på diskretion och önskan att meddela något."
Även om jag håller med Andersson om de sista meningarna så är det omöjligt att diskret smälta in i väggen om man t ex är väldigt lång, även om man klär sig diskret.

Bearbetad bild lånad ur DN 2015-02-23

"På samma sätt riskerar den politiker eller företagare som har för vana att tala om sig själv som mamma och om att barnen är viktigast i livet att få fler frågor om att kombinera det hårda arbetsschemat med att ha barn.---Därför ligger det i egenintresset för den som önskar en större existentiell frihet än könsrollerna erbjuder att inte regelmässigt följa könsrollen eller betona könsskillnader i teckenutbytet med omvärlden. Man gör det man vill, men ingenting görs i social isolering.
I dag har vi kommit dithän att subjektet på ett ofta aggressivt sätt självt ska avgöra hur det vill bli avläst och tolkat, och det oavsett vilka tecken som tas i bruk. I den nya subjektivismen, med rötter i en romantisk jaguppfattning, får endast den talande avgöra tecknens innebörd. Det suveräna subjektet använder gärna tecknen men kräver att helt på egen hand avgöra deras betydelse. Subjektet spelar på tecknens betydelse, leker med dem, men tillåter ingen att delta trots att leken är riktad till en mottagare och fastän symboler och tecken är sociala till sin natur.
Detta är säkert en reaktion på maktutövning och illegitima antaganden om inre egenskaper på grund av yttre attribut, men leder som så ofta till nya orimligheter och ny maktutövning. Det är ju inte så lite anspråksfullt att agera som om språket uppfanns på nytt av var och en, och att förvänta sig total ­underkastelse under den egna tolkningen av tecknen."