Gärna som Trasfröken

Sådan tur att man lever på 2000-talet i inte riskerar att bli som Trasfröken, som det stod om i söndagens DN!
Jag citerar: "Hon kallas Trasfröken. Hon är skomakaredotter utan egna barn. Hon försörjer sig på att sälja knappnålar till överpris. Hon klär sig på ett sätt som inte passar hennes enkla bakgrund. Det sägs att det är kärlek som har gjort henne sjuk.  Hennes riktiga namn är Augusta Dorothea Eklund.
På hennes bevarade skalle står bara Trasfröken.  Hon grips av polis den 4 november 1895; en kylslagen måndag. Hon tas in på Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning på Kungsholmen. Hennes tid på inrättningen blir kort. Hon avlider på nyårsafton knappt två månader senare. I inrättningens dödbok anges myochardit och bronchit som dödsorsaker, hjärtmuskel- och luftrörsinflammation.

Bild lånad ur DN i söndags

Fyra dagar senare anländer kroppen till Karolinska institutet (KI). Färdvägen är kort: KI ligger på Kungsholmen, bara några kvarter från Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning.  Såväl gripandet i november som dödsfallet i januari uppmärksammas i pressen.
Notiserna lägger vikt vid Trasfrökens klädsel. Reportern som skildrar polisomhändertagandet kan berätta att 'den arma qvinnan' grips klädd i sin vanliga 'kostym': 'idel trasor, hopfogade genom nålar'. Till skydd mot kylan, det är tre plusgrader den 4 november 1895, har hon 'stuckit bomullsvadd under trasorna'.  Hon stinker.  'Synbarligen hade hon ej på länge varit i beröring med vatten såsom renlighetsmedel.'  I en dödsruna berättas att Trasfröken, som blev 69 år, under 'flera årtionden synts på Stockholms gator. Ofta höljd i smuts och alltid i den uslaste beklädnad, hvilken dock en tid tycktes göra anspråk på viss elegans'." Du kan läsa novellen om Trasfröken här!

Upprördheten gällande kranierna och dissektionerna på K I måste i detta fall framför allt bero på att kropparnas ägare aldrig tillfrågades om de godkände att de skulle dissekeras efter döden. För dessa dissektioner måste ha haft enorm betydelse för den medicinska forskningen!

Jag skänker däremot gärna min kropp till forskningen, för att andra ska få minst lika bra vård som jag fått. Jag tycker att det är oerhört viktigt att donera mina organ efter min död, när jag inte längre behöver dem själv, Jag har därför givetvis tagit ställning för livsviktigt; gör det du med!