Louisiana visar Richard Mosses the Enclave in i maj

Som jag nämnt tidigare åkte vi till Köpenhamn och Louisiana för snart en månad sedan för att fira Majas och Mias födelsedagar. Jag har tidigare berättat om Paula Modersohn-Beckers fantastiska utställning och lovade att återkomma om de andra, så nu är det dags för det!

Affischen för Richard Mosses the Enclave utanför Louisiana i mörkret

De följande åtta bilderna kommer från Richard Mosses the Enclave, Där skildrar fotokonstnären Richard Mosse med hjälp av militär övervakningsfilm sammanställd till en videoinstallation om Världens Största Krig för tillfället, som ändå är sorgligt osynligt i medierna. Trots att  ”den dödligaste konflikt som världen har upplevt på mer än femtio år, en konflikt som involverar trupper från nio länder, som spänner över ett slagfält lika stort som Västeuropa och som har resulterat i mer än fem miljoner döda har omvärlden knappt tagit någon notis om” för att citera Virgil Hawkins i hans bok Stealth conflicts från 2008. Enligt uppgift ska kriget i Demokratiska Republiken Kongo (ja, för det här gäller varken Israel-Palestina, Kashmir, Colombia, Sri Lanka eller Filippinerna!) nu ha skördat mer än 5,4 miljoner människors liv. 

Sedan 1998 pågår i Kongo ett inbördeskrig som är så blodigt och med så ofattbart stort mänskligt lidande och det är ett ofattbart stort antal människor som därmed nästan helt ignoreras av oss i västvärlden. Just därför är all uppmärksamhet Mosses the Enclave fått enormt glädjande. Eller det är fel ord i det här sammanhanget; nödvändigt är nog det rätta uttrycket.

I the Enclave visas videoinstallationen på sex stora backprojection-skärmar,

och stora fotografier och texter om  uppsatta inbördeskriget på väggarna

När den irländska fotokonstnären Richard Mosse 2009 fick veta att Kodaks speciella övervakningsfilm, Aerochrome, som de utvecklat under andra världskriget till den amerikanska militären för att avslöja kamouflerade fiender, skulle sluta tillverkas insåg han det "perfekta med att fånga det osynliga kriget" med den.
Egentligen hade han åkt till krigets Kongo under fyra år, 2010 - 2014, med det uttalade syftet från början att skildra ebola-epidemin. Väl på plats insåg han dock att det knappast skulle ge några intressanta bilder. Däremot insåg han att konflikten med den frodiga grönskan som fond, där alltså just grönskan skulle framträda lika tydligt som filmen avsåg att kamouflerade soldater skulle göra, borde bli spännande. Hans ambition var att "luckra upp reglerna för fotojournalistiken och synliggöra den osynliga konflikten".
 – Katastrofen är dold, närmast osynlig, säger Richard Mosse i Sydsvenskan. "Den estetiska dimensionen är en faktor i verken. Men att det finns något vackert i spåren av krig är något som många fotojournalister vill hålla ifrån sig, säger han. Jag vill placera åskådarna i en obekväm sits. Några blir upprörda, en del överraskade och några kanske känner sig förförda", fortsätter han.

Kodaks övervakningsfilm, Aerochrome utvecklades för att se
kamouflageklädda soldater och ger därför det klorofyllgröna
 landskapet i östra Kongo en ceriserosa färg, för att, med
Mosses' egna ord "göra det osynliga kriget i Kongo synligt" 

Kongo var en belgisk koloni, först  hade belgiske kung Leopold det som sin privata "slavstat" och sedan blev det den belgiska statens. Kongo blev självständigt 1960 och leddes så av den enväldige president Mobutu Sésé Seko 1965 - 1997.  Kongo har enorma naturtillgångar i form av bl a mineraler, guld och diamanter. Det är både dess lycka och olycka eftersom gruvdistrikten i östra delarna av landet är den troligen största anledningen till inbördeskriget. Dessutom finansierar också gruvdriften de olika grupperna som slåss om makten. Uttrycket blodsdiamanter härrör sig därför mycket härifrån.
Åter till själva utställningen; the Enclave består av två delar; när man kommer in i det första rummet finns stora fotografier och texter om inbördeskriget i Kongo. De texterna är verkligen den totala motsatsen till de nästan sagolikt estetiska fotografierna och filmerna. Filmerna presenteras på sex stora backprojection-skärmar i en videoinstallation som man hamnar mitt ibland i utställningens andra rum ,

Allt grönt blir romantiskt cerise med Kodaks Aerochrome
övervakningsfilm, vilket gör de ödsliga miljöerna närmast
Hötorgskonst-romantiska i mitt tycke

Det är väldigt snyggt och det är fantastiskt viktigt, men för mig personligen saknar jag den där extra udden som gör något till verklig konst. Det är "för snyggt" och Mosses ambition att "placera åskådarna i en obekväm sits" och "luckra upp reglerna för fotojournalistiken och synliggöra den osynliga konflikten" blir till just det, fotojournalistik. Det behöver för mig ytterligare något för att kunna visas upp som just konst, För just mig känns Richard Mosse mer som en fotojournalist än som den fotokonstnär han också presenteras som. Vad vill han egentligen mer säga med sitt verk än att det är fruktansvärt med kriget, men snyggt? Det framgår inte alls för mig. En djupare kontext för ämnet saknas för mig. (Du kan läsa mer om kontextualisering av konst här!)
Richard Mosses the Enclave har främst hyllats sedan det visades i Irländska paviljongen på Venedigbiennalen 2013, men den har det också kritiserats. Det är lite konstigt, för de (konstigt få) recensioner jag funnit av the Enclave är positiva.

Jag hittar inte längre reportaget i Kulturnyheterna, men vill minnas att det var positivt. Du kan däremot höra Kulturnytts reportage här! Sydsvenskan publicerar samma reportage som Helsingborgs Dagblad. Ja just det reportaget finns på flera ställen. Thomas Kjellgren skriver däremot i Kristianstadsbladet: "Morris [sic!] film kopplar fast betraktaren i ett existentiellt skruvstäd, en känsla som stannar kvar länge. När man väl frikopplats infinner sig helt andra frågor: hur ska Morris nu ta sitt konstnärskap vidare? Kan han utvidga möjligheterna i detta färgfilter ytterligare? Eller måste han överge metoden helt för att kunna framkalla nya, lika viktiga och komplexa berättelser?" Som om det är just filtret som gör konsten s a s.

Åskådarnas kroppsspråk med armarna i kors skvallrar om avståndstagande
så på det sättet tycks Mosse ha lyckats med ambitionen:
– Jag vill placera åskådarna i en obekväm sits. Några blir upprörda,
en del överraskade och några kanske känner sig förförda 

In exhibit.com skriver att Louisiana visar "det imponerande verket av irländske konstnären Richard Mosse [som] beskriver kriget i Demokratiska Republiken Kongo på ett rätt ovanligt sätt genom att använda särskild militär övervakningsfilm om 16 mm, som ersätter de naturliga färgerna så att lövverkens grönska blir lysande rosa för att få bort kamouflageförmågan.
Resultatet är en chockerande framställning av verkligheten som i så mycket är en bortglömd konflikt, genom kraftfull och tydlig estetiskt tilltalande bilder--- innan den stora tragedin visas".
Jackshainman.com menar att "Richard Mosss fotografi fångar skönheten i tragedin med kriget och förstörelsen."

Konsten.net verkar vara mer inne på samma linje som mig och skriver "Rent formmässigt är denna uppställning [videoinstallationen i det andra rummet] verkets enda svaghet, då det är en videoinstallations modell man mött några gånger för mycket inom denna kategori av konst som spelar med det dokumentära, en installationsmodell som bygger på att var ska få sin egen variant av verket. Hantverksmässigt sitter verket som en smäck och det är omöjligt att inte slukas av dess suggestiva kraft; starka bildkompositioner, dramaturgiskt klippning, och framförallt är ljudsättningen enormt slagkraftig med en blandning av platsinspelade ljud och efterpålagda ljudeffekter. Vid ett tillfälle när alla projektorer är släckta och det närmast är becksvart i rummet braka en skottväxling ut, en skottväxling som framförs från högtalare runtom i det oorienterbara rummet.
Det förskönande rosaskimrande filtreringen framkallar en intensitet i betraktandet av denna form av bilder av mänskligt lidande som blivit vardag att titta på och deras absurditet blir förödande. Men efter några minuter upphör effekten med att de är rosa, bilderna blir de konkreta händelse som utspelar sig framför kameralinsen och Mosses skildring blir snabbt lika stereotyp som de flesta lidande dokumentationer som nöjer sig med att vara en fascinerad betraktare av det ofattbar."

25 maj är sista dagen för utställningen.

Presentation av lånad ur Landskrona Posten