 |
| Bildmontage lånat från metro.se, men fotografen Hans Runesson tog bilden på Stortorget i Växjö den 13 april 1985, medan konstnären Susanna Arwin tolkat den i en bronsskulptur, som hon även fotat |
– Den förra kulturnämndens beslut gick lite hastigt till och var inte genomtänkt. Frågan hade inte diskuterats i alla partigrupper och jag anser att demokrati måste råda, säger hon i artikeln i tidningen och fortsätter: Det hade varit fel att gå så långt som en staty av henne. Jag kan inte stå för att hon möter en oliktänkande med ett tillhygge. Hon hade kunnat slåss med ord istället.
Det har fått än mer uppmärksamhet, så bl a Gudrun Schyman säger att Växjös politiska majoritet har agerat fegt och Malena Ernman har twittrat: "Rasisternas retorik får fäste och det är det som verkligen skrämmer mig med Växjö Kommuns hållning". Bl a Väskupproret, att hänga handväskor på skulpturer, spridit sig över landet.
 |
| Igår morse på väg till gymmet upptäckte jag att även Carl Milles Systrarna är med i Väskupproret |
Vad som däremot inte fått lika mycket uppmärksamhet är att Hans Runesson själv är "skeptisk till den omtvistade statyn", vilket gör det till en fråga om upphovsrätt, vilket blivit lite av min hjärtefråga, som jag jobbat mycket med inom KRO.
– Det är att slakta en bild, säger Hans Runesson som fångade händelsen på bild till SVT.se. Han vill diskutera statyns utformning med Arwin innan det slås fast hur den ska vara och vart den ska stå. Arwin vill att skulpturen, som enbart innehåller damen och handväskan, ska stå vid sidan om torget i Växjö.
- Det blir ungefär som att ta draken från Sankt Göran när han ska hugga den, förstår du? undrar Runesson som vill att nynazisten, som damen riktar slaget mot, också inkluderas i statyn.
– Konstverket är mitt. Bilden är min bild. Man får inte röra den. Det borde hon (Susanna Arwin) förstå, säger han. Min åsikt är att om det ska bli en staty så får man träffas och resonera om hur den ska se ut. Det kan inte bara hon bestämma. Det är ju min bild. Ska det stå en journalistiskt bra bild på torget så kan du inte ta bort killen från den.
DET är vad Väskupproret borde handla om! Det är också därför jag skriver det här.
Runesson fortsätter:
– Bilden är en otroligt stor händelse i Växjö 1985. Du kan inte göra den halv genom att bara ta med kvinnan. Eller tjejen, hon var bara 38 år när bilden togs. Det är ingen kärring eller gammal dam. Jag träffade henne efteråt och vi blev vänner och så där. Under alla år har detta inte kommit fram. Det är ingen som har luskat i det. Ingen som har gjort något researcharbete i bilden. Kvinnan på bilden lever inte längre, berättar han. Det är den andra aspekten av det här. Enligt gårdagens Kulturnytt (hör det här!) så har kulturnämnden nu slutligen kontaktats av en anhörig till Danuta Danielsson och hen vill absolut inte att det ska bli en skulptur. Kanske beroende på vad Runesson berättar:
– D[ebatt]en har skenat alldeles för mycket. Först måste de bestämma om det blir någon staty och göra en upphandling. Killen måste vara med. Bilden som Susanna Arwin har gjort i dag stämmer inte med själva känslan, för samtidigt som tjejen slår killen med väskan så ångrar hon sig. [Min kursivering.] Hon tar i allt vad hon kan och ångrar sig samtidigt. Det är därför hon får det där kroppsspråket. Jag stod en meter ifrån, så jag vet. Bilden är så unik för att hon gör så där mot killen. Det är det det handlar om, och det är jädrigt viktigt att det blir rätt.
– Det är väl jättebra [att kvinnan] har blivit en symbol för händelsen i Växjö. Men det är inte bra att det bara är hon. Då slaktar man en bild. Det är dålig journalistik. Speciellt när bilden finns i halva världen. Då blir det fel att bara göra en halv bild, tycker jag, fortsätter Runesson.
Susanna Arwin å sin sida har förståelse för Runessons åsikter, men menar att verket inte är tänkt som någon dokumentation av hans bild. [Vilket är helt fel upphovsrättsligt sett, men jag tror inte det finns några prejudicerande domar gällande upphovsrätt när det gäller bilder tyvärr.]
– Den här tanten har blivit en symbol för någonting större, menar Arwin . Civilkurage och mod. Jag förstår att han känner såhär, eftersom det är hans bild, men en viss konstnärlig frihet tycker jag att han får tillåta. Jag har med hans tillåtelse gjort den här lerfiguren och sedan har det blivit ett förslag om att just den ska bli skulptur. Någonstans upplever jag att det här är så mycket större än oss. Det har blivit en symbol för fred och antirasism. En liten tant som höjer väskan. ---Tittar man på bilden så är det hon som är berömd."
En minut in i gårdagens Kulturnyheterna berättas mer om Väsktanten. Hör gärna också radioprogrammet Tanten med Väskan här. Enligt hennes präst var hon psykiskt skör och väldigt olycklig över händelsen. Danielsson tog livet av sig tre år efter väsk-incidenten.
På sätt och vis tycker jag det är ynd att det inte blir något av skulptuern, trots allt, för det skulle kunnat innebära just en prejudicerande dom som kan vara vägledande gällande att upphovsrätten innebär att den som har denna verkligen har makten över sina bilder. Jag anser nämligen inte att någon annan ska ha rätt att tolka mina bilder på ett sätt jag inge godkänner heller.
- Det blir ungefär som att ta draken från Sankt Göran när han ska hugga den, förstår du? undrar Runesson som vill att nynazisten, som damen riktar slaget mot, också inkluderas i statyn.
– Konstverket är mitt. Bilden är min bild. Man får inte röra den. Det borde hon (Susanna Arwin) förstå, säger han. Min åsikt är att om det ska bli en staty så får man träffas och resonera om hur den ska se ut. Det kan inte bara hon bestämma. Det är ju min bild. Ska det stå en journalistiskt bra bild på torget så kan du inte ta bort killen från den.
DET är vad Väskupproret borde handla om! Det är också därför jag skriver det här.
Runesson fortsätter:
– Bilden är en otroligt stor händelse i Växjö 1985. Du kan inte göra den halv genom att bara ta med kvinnan. Eller tjejen, hon var bara 38 år när bilden togs. Det är ingen kärring eller gammal dam. Jag träffade henne efteråt och vi blev vänner och så där. Under alla år har detta inte kommit fram. Det är ingen som har luskat i det. Ingen som har gjort något researcharbete i bilden. Kvinnan på bilden lever inte längre, berättar han. Det är den andra aspekten av det här. Enligt gårdagens Kulturnytt (hör det här!) så har kulturnämnden nu slutligen kontaktats av en anhörig till Danuta Danielsson och hen vill absolut inte att det ska bli en skulptur. Kanske beroende på vad Runesson berättar:
– D[ebatt]en har skenat alldeles för mycket. Först måste de bestämma om det blir någon staty och göra en upphandling. Killen måste vara med. Bilden som Susanna Arwin har gjort i dag stämmer inte med själva känslan, för samtidigt som tjejen slår killen med väskan så ångrar hon sig. [Min kursivering.] Hon tar i allt vad hon kan och ångrar sig samtidigt. Det är därför hon får det där kroppsspråket. Jag stod en meter ifrån, så jag vet. Bilden är så unik för att hon gör så där mot killen. Det är det det handlar om, och det är jädrigt viktigt att det blir rätt.
 |
| Hela bilden Hans Runesson tog 13 april 1985 |
Susanna Arwin å sin sida har förståelse för Runessons åsikter, men menar att verket inte är tänkt som någon dokumentation av hans bild. [Vilket är helt fel upphovsrättsligt sett, men jag tror inte det finns några prejudicerande domar gällande upphovsrätt när det gäller bilder tyvärr.]
– Den här tanten har blivit en symbol för någonting större, menar Arwin . Civilkurage och mod. Jag förstår att han känner såhär, eftersom det är hans bild, men en viss konstnärlig frihet tycker jag att han får tillåta. Jag har med hans tillåtelse gjort den här lerfiguren och sedan har det blivit ett förslag om att just den ska bli skulptur. Någonstans upplever jag att det här är så mycket större än oss. Det har blivit en symbol för fred och antirasism. En liten tant som höjer väskan. ---Tittar man på bilden så är det hon som är berömd."
En minut in i gårdagens Kulturnyheterna berättas mer om Väsktanten. Hör gärna också radioprogrammet Tanten med Väskan här. Enligt hennes präst var hon psykiskt skör och väldigt olycklig över händelsen. Danielsson tog livet av sig tre år efter väsk-incidenten.
På sätt och vis tycker jag det är ynd att det inte blir något av skulptuern, trots allt, för det skulle kunnat innebära just en prejudicerande dom som kan vara vägledande gällande att upphovsrätten innebär att den som har denna verkligen har makten över sina bilder. Jag anser nämligen inte att någon annan ska ha rätt att tolka mina bilder på ett sätt jag inge godkänner heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar