Michael Hutchences sorg min tacksamthet

Jag såg häromdagen INXS - Never Tear Us Apart en dramadokumentär i två delar om INXS på SVTplay (mitt favorit-medium). Innan dess hade jag ingen aning om att Michael Hutchence fick en skallskada som gjorde att han förlorade lukt- och smaksinnet, att han fick vredesutbrott och inte kunde styra sina känslor. Typiska symtom på hjärnskador, som utan korrekt behandling alltför ofta leder till djupa depressioner och självmord.
Varför fick inte en framgångsrik person som han den hjälp han behövde? Det bör ju ha skett i slutet av -90-talet eftersom han tog livet av sig 1997 dvs runt fem år efter min olycka. Jag förstår mer och mer vilken oerhörd tur jag hade som fick den eminenta rehabilitering jag fick i Östersund fast jag bara är en helt vanlig människa. Känner en sådan oerhörd tacksamhet för att mitt liv aldrig fick en så sorglig utveckling som hans fick. Jag beslöt mig för att försöka kolla upp det.

Bild från Australian musicdatabase

Tydligen var det redan i augusti 1992 som Hutchence var ute med flickvännen Helena Christensen i Danmark (Köpenhamn troligen). INXS - Never Tear Us Apart  visas hur han retar en taxichaufför genom att svara att han inte förstår vad han säger, varpå denne slår ned Hutchence så att han slår skallen i backen och blöder näsblod. Enligt en australisk nöjes web-sida ska Hutchence då ha fått en fraktur på skallbenet och p g a det förlorat lukt- och smaksinnet. Själva den frakturen kan i sig inte ha varit orsaken till det, men däremot blödningar i hjärnan som uppkom i och med denna fraktur. "I en intervju med Channel Seven's Sunday Night-program, sa INXSs Los Angeles-baserade basist Garry Beers att skadan förändrade Hutchence:
'När Michael slagit i huvudet var det som om han blev en annan människa och jag är säker på att doktorerna skrev ut en massa konstiga och underbara hopkok,'' sa han i programmet. 'Han var en skitstövel och sådan var han ju inte, det är det som är grejen. Det var inte längre den Michael vi kände och det var en sådan överraskning. Han kunder inte känna lukter, inte samaker, han drack vin rakt ur flaskab, för det var som om det ändå inte spelade någon roll för honom längre'.
'Han var väldigt passionerad när det gällde dofter, lukt- och smaksinnet, vet du,, mat och vin' sa han. INXSs bandmedlemmar har kritiserats av Hutchences halvsyster, Tina, för att de medverkade i dramadokumentären INXS - Never Tear Us Apart, som hon menar smutskastat henners familj och gjort Hutchences liv till en såpopera."

Bild ur INXS - Never Tear Us Apart

Som helt utomstående med stor erfarenhet av just hjärnskador vill jag gärna bemöta det. För det första måste det ha varit själva hjärnskadorna, inte någon medicin, som förändrade Hutchence så mycket. Just att det skedde redan 1992 förklarar för mig varför man inte behandlade hans skador på rätt sätt. Neuroplasticiteten (att våra hjärnor förändras beroende på våra erfarenheter under livet) bevisades faktiskt först så sent som 1999. När jag gick i skolan fick vi lära oss att det aldrig skapades några nya hjärnceller, utan att de som försvunnit p g a t ex alkohol aldrig kunde återskapas. "1998 fick dr Bruce S. McEwen finansiering från NARSAD stipendiet för sin strävan att förstå vad som händer när stress påverkar och tycks 'förstöra' hjärnan. Medan hans forskning bekräftade att stress verkligen påverkar hjärnan och kan innebära en krympning av exempelvis hippocampus-området, fann han också att denna påverkan inte nödvändigtvis ger permanenta skador. Han upptäckte då hjärnans medfödda förmåga att anpassa och omforma sig. Hans banbrytande arbete etablerade effektivt vad vi nu känner som 'neuroplasticiteten' på detta område". Något som det i o f s måste ha funnits forskning som tydde på redan innan dess, men ändå.
Det innebär ju i sin tur att Solliden Rehab i Östersund verkligen var före sin tid när de gav mig konst på recept redan 1995! Nu är däremot det mesta nedmonterat där, sorgligt nog.
Jag kunde inte ha skadats vid ett bättre tillfälle och vårdats på ett mer framsynt ställe än jag verkligen gjorde. Det inser jag verkligen nu; tack alla gudar som finns för att jag fick vara försökskanin gällande just det som uppmärksammats nationellt först under senare år!!!