Havet är lugnt och det finns inget behov av frosseri

Ingen i Sverige kan ha missat att det igår var tio år sedan Tsunami-katastrofen. Jag känner särskilt för alla drabbade och anhöriga till de drabbade för att det nu uppmärksammas i alla medier igen. Under hela december månad har det trappats upp i medierna för att igår vara närmast omöjligt att undfly.

Så här lugnt och vackert var havet vid Simrishamns strand igår

Om jag går till mig själv så tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt när allt gällande min egen olycka ska synas ur alla vinklar och vrår för tusende gången. Det känns givetvis bra när människor tänker på den och på mig och säger det, men inte när det ska tragglas igenom. Jag är övertygad om att ingen av de anhöriga, eller andra för den delen, någonsin kommer att glömma eller sluta känna såren i sina hjärtan. Dessa manifestationer och ceremonier känns nu främst som frosseri i olycka som ingen egentligen har någon glädje av.