Att göra det omöjliga möjligt med Rutnätscellerna

Jag är så fascinerad av hjärnan att jag önskar så att jag kommit på hur intressant den är medan jag ännu hade hjärnkapacitet att kunna läsa neurovetenskap. Dessvärre behövde jag tydligen få tre hjärnblödningar för att inse det och de gör tyvärr just det omöjligt. Jag hade länge an önskan att doktorera i konst, vilket jag på Konstfack skulle kunna göra tvärvetenskapligt genom att just forska på hur konst rent medicinskt fått mig att fungera så bra trots mina hjärnblödningar. Jag är ju kvalificerad tack vare min masters degree  från konsthögskolan, men platserna är få  på alla doktorandutbildningar i Sverige. Jag inbillar mig i o f s att det bör finnas ett stort intresse för det jag skulle vilja forska på med tanke på att jag dels har egna erfarenheter av det, men också den enorma kunskapsökning som blivit om just hjärnan det senaste decenniet. Jag har dock tvingats inse att den möjligheten är helt stängd för mig beroende på i första hand min hjärntrötthet, pga just hjärnblödningarna, som väckte mitt intresse...

John O'Keefe bild lånad ur DN

Inget kan dock stoppa mig från att läsa det jag kommer över om neurovetenskap  och jag tycker att just årets Nobelpris i fysiologi eller medicin är särskilt intressant för mig.
Jag slukar artiklar som de i DN 7 december.
För att citera just John O'Keefe där:
– Jag är beroende av forskning. Att försöka förstå hur en enskild cell fungerar, eller hur en grupp av celler fungerar, det är det som får mig att klara mig genom dagar och veckor utan resultat.--- –Jag har alltid trott att medvetandet finns i hjärnan. Men vi vet inte hur en grupp nervceller på något sätt kan samarbeta och skapa detta medvetande. Vi vet inte ens vad som är skillnaden mellan medvetna och omedvetna processer, säger han.
Läs gärna hela den artikeln här.

May-Britt och Edvard L Moser i sitt
laboratorium i Trondheim bild ur DN

Jag delar nu det Edvard Moser beskriver i artikeln om dem:
– Men jag var intresserad av all vetenskap, från paleontologi, till geologi, till fysik, till allt om universum, till etologi. Jag visste inte vad jag ville men jag läste om allt, säger han.  På universitetet i Oslo började han studera kemi, men det var inte så intressant som han hade väntat sig. Så blev han vän med May-Britt, och de bestämde sig för att läsa psyko­logi ihop.
– Det som intresserade oss bägge var den biologiska grunden för beteenden. Men det var bara någon enstaka sida om det i kursböckerna.
Det känns särskilt lockande just för att de arbetat så när, Trondheim ligger ju bara ca 25 mil från Östersund, där jag bott större delen av mitt liv.

Ovan kan du se hela föreläsningarna

Nobel-föreläsningarna av just Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin 2014, John O'Keefe, May-Britt Moser och Edvard Moser hade en mycket stor publik. Många hade redan väntat utomhus i timmar för att inte gå miste om dessa Nobel-föreläsningar. "Många plockade åt sig en plansch om den Nobelprisade upptäckten av hjärnans egen GPS, fick åhörarna tillträde till föreläsningssalen. Karolinska Institutets rektor, professor Anders Hamsten, välkomnade alla och därefter fick professor Hans Forssberg ordet. Han introducerade de tre Nobelpristagarna. Först ut var professor John O'Keefe. --- Hans föreläsning handlade om de celler som tillsammans utgör ett positioneringssystem i hjärnan; platscellerna i hippocampus [som finns på var sin sida av hjärnans tinninglober och som bl a har hand om våra minnen] som han själv upptäckte, men även andra celler, till exempel rutnätscellerna i entorhinalcortex [som är en väldefinierad del i flera skikt i hjärnbarken omedelbart bakom luktcentrum], som paret Moser upptäckte. Han visade bland annat data som tyder på att en del av positioneringssystemet uppstår hos nyfödda råttor redan innan de har hunnit få några större sensoriska intryck av omgivningen[!]. Och han beskrev även en vattenlabyrint för försöksdjur som uppfanns av en kollega för att testa en av hans tidiga hypoteser. ---

Professor Edvard Moser var näst på tur och föreläste bland annat om de hexagonala [sexkantiga] mönster som rutnätscellerna skapar i hjärnan.

Filmen May-Britt Moser började sin Nobel-föreläsning med. 

Detta är alldeles innan musen lyckas efter massor av miss-

lyckades.  Hennes tal börjar ca 1,55 in i Nobel-föreläsningarna

Professor May-Britt Moser inledde sin föreläsning med en kort film som --- fick publiken att skratta högt. Den föreställde en mus som försökte ta med sig ett kex upp på en avsats, vilket enligt May-Britt Moser kunde jämföras med en forskare som försöker lösa ett vetenskapligt problem. Efter många misslyckanden fick musen till slut med sig kexet. [Du kan se en annan film med paret Moser och en mus här.]
– Vetenskap är ett fält där det omöjliga kan bli möjligt, sa hon. Hon föreläste sedan bland annat om hur rutnätscellerna och andra celler påverkar platscellerna, om celler i entorhinalcortex som känner av hastighet och om hur lukt kan förknippas med platser", som KI skriver på sin hemsida.

I SVTs sändning från Nobelstudions del 3 finns också

ett långt reportage om paret Moser och deras båda

döttrar Isabel och Ailin, berättar bl a om råttor och möss de

haft som husdjur i hela sina liv en kvart in i programmet

Hör mer om hur paret Moser träffades här och om deras fantastiska relation till råttorna och mössen här.