 |
| Höstlöv i tre nyanser |
För nästan vart steg jag tar genom min lilla stad ekar mer än trettio års glädjeämnen o besvikelser emot mig med en ihålig klang. Molltonerna överröstar.
Jag växte upp och gick både grundskola och gymnasium i Jämtland. Jag har nu bott här i 75 % av mitt liv och flyttade senast tillbaka för elva år sedan. Ändå känner jag mig nu helt främmande här. Hur kan det vara så?
Jag har egentligen aldrig velat bo här i Östersund utan har snarare varit på väg någon annanstans, men "pausat" här "under tiden". Jag har haft mitt fundament här, men har alltid känt mig hemma där jag har mina grejor. Jag är inte född här och har alltid känt mig som lite av en
outsider. Fast jag nu har mer än jag någonsin haft tidigare och borde känna mig själv bättre än tidigare känner jag mig inte ens "hemma" hemma, utan bara förvirrad av den person jag utvecklats till senaste månaderna. Den sorgsna och misslyckade tanten.
Jag känner mig som en främling för mig själv. Tiden står aldrig stilla, vi och alla andra och inte minst samhället förändras i en rasande takt. Jag känner mig som om jag vore 92 år gammal, men har på nåt sätt samtidigt backat i min "vuxenblivning", som inte har (eller velat ha)
barn och när jag inser att alla de där valen jag trott mig ha nu är borta.
 |
| Storsjön, Frösön och Oviksfjällen från Östersund |
Den här alienationen på "min egen bakgård" verkar bero på att alla förändringar kommit ikapp mig till slut. Jag tog mig aldrig tid att sörja den person som dog i min
olycka julen 1993. Det har blivit en perspektivförändring pga alla mina erfarenheter, mina begränsningar och att min framtid krymper. Samtidigt har jag ingen som helst rädsla för döden, men däremot för att leva i
ensamhet under lång tid. Det är så konstigt eftersom jag alltid har haft ett stort behov av just
ensamhet.
"Hemma", precis som jag själv, finns väl inom mig och där jag har mina
närmaste. Dem vill jag hålla fast vid, för de är min räddning.
Hej igen.
SvaraRaderaHar läst ditt inlägg flera gånger för att försöka sätta mig in i dina tankar. På visst sätt mår jag lite som du just nu. En vilsenhet som beror på så många förluster de senaste åren och att jag dessutom har brutit upp och flyttat två gånger på två år. Tror du inte att som du skriver på slutet att det är det du inte tagit dig tid att sörja har kommit ifatt dig nu. Själv känner jag också så. Jag har inte vågat sörja Galleriet, och Tängtorpet överhuvudtaget. Sedan Arnes sjukdom, han finns och ändå inte, hur sörjer man det??. Jag trivs väldigt bra här men det är ju fruktansvärt ensamt. Mår allra bäst när jag är ute på vift och sysslar med når kulturellt, hemma måste jag göra nåt handarbete för att koncentrera mig på nåt. Har du inte försökt med vanligt måleri igen eller orkar du inte med det heller? Som sagt jag tror att din kropp håller på med ett sorgearbete och det är ju fruktansvärt jobbigt. Läste några ord på en sida om sorgearbete. Det är inte tiden som läker sorgen utan vad man gör under tiden. Jag försöker göra sånt som jag blir glad av även om jag ibland misslyckas helt. (Som i lördags att gå på krogen) värdelöst om man är både nykterist och har hörselproblem, men nu vet jag det!
Tack snälla Eva! Ja, det är en sorgeprocess, som man måste igenom. Idag ska jag i a f få träffa läkare på Rehab, där jag låg i 1 1/2, för första gången på över 10 år.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du kommer ur din sorg snart!
Kram
/*