Ljusglimtar

Jag har varit dålig på att uppmärksamma de små leendena som varit som små ljusglimtar den senaste tiden när jag inte mått bra.

Härom dagen fick jag höra att jag ser strålande ut och att jag måste ha gått ned en massa i vikt. Väldigt kul att höra och ja, jag har gått ned hälften av det jag gick upp när jag pluggade i Sydafrika. Jag har haft en del annat än min vikt att kämpa emot kan jag säga till mitt försvar att det tagit sådan tid.

Det har varit oerhört svårt att bli av med de kilona, men tack vare sansad intervallträning och hjärnforskaren Martin Ingvars och vetenskapsjournalisten Gunilla Eldhs bok Hjärnkoll på Vikten som går in på hur hjärnans belöningssystem fungerar har det gått till slut.

Förra veckan kom en kvinna fram till mig på stan och undrade om jag är jag. Hon berättade så att hon gillar min konst och följer min blogg. Riktigt kul att få sådan uppskattning helt oväntat! Det förgyller tillvaron på samma sätt som träden förgylls så här års.

En annan dag fick jag också redovisning och betalning från BUS [Bildkonst Upphovsrätt Sverige] alltså för bilder jag har gjort. Det visade sig vara för konstkort och för en bokillustration! Oväntat men desto mer välbehövligt, kan jag säga.

Efter att jag varit till Rehab-centrum och pratat med doktor och neuropsykolog i tisdags skulle jag leta mig ut igen. Då stötte jag ihop med min egen skulptur Post-trauma när jag rundat ett hörn. Den gjorde jag när jag gick konstskolan. Tänk att den står där, det hade jag helt glömt!

Snygga pappa på Apotekarns för några veckor sedan

Folke Lindqvist (i bröderna Lindqvist) bor på min gård och är bekant med min far, Lennart. När jag träffade honom på gården hälsade jag något från pappa, som han träffat senast när han var här för några veckor sedan, och berättade att jag är hans dotter. Folke utbrast då: "Är det din pappa det, den snyggingen? Han ser riktigt bra ut och, ja, det gör ju du med". Han undrade så vart jag bor och bad mig hälsa tillbaka till pappa  Det gillade pappa att höra (och jag med faktiskt).

Det känns lite lättare att leva nu också för att jag vet att jag har min familj, som alltid kommer att hjälpa mig och älska mig. På samma sätt som att jag alltid kommer att hjälpa dem så gott jag kan. Jag har känt det som om jag varit den som mest fått hjälp, men har nu insett att allt jag försökt hjälpa till med varit av värde och uppskattats.

Dessutom har nu hjulen satts i rullning för att jag ska få den hjälp jag behöver från vården med. De vackra höstbilderna är tagna under de senaste dagarnas promenader i min lilla stad.