I det djupaste mörkret

... kan ett litet ljus lysa upp som vore det självaste solen. Som när man får en tid på hälsocentralen efter nästan tre månaders väntan. På torsdag ska jag (äntligen) få hjälp därifrån, eftersom Rehab-centrum haft sådana monumentala neddragningar att de har allt för ont om tid att hjälpa en gammal patient som mig!

Jag hoppas verkligen att det här mötet blir ett steg, om än litet, i den rätta riktningen så att jag kommer att må bättre snart!

Det konstigaste med min känsla av främlingskap är inte att jag ju är uppvuxen, har gått skolan + har bott här i Östersund i 3/4 av mitt liv. Det mest mystiska är att släkterna på både mammas och pappas sida varit jämtar i generationer. Alienering  drabbar vuxna, med början i tonåren och det kan kännas allra svårast för gamla som inte känner igen sig i "sitt" samhälle längre. Man känner inte igen sig för att så mycket förändrats, även om man bevittnat när förändringarna skett. Tur att jag verkligen inte är 92, fast det ofta känns så (troligen för att det känns som om jag lever i fel tid och att framtiden skrämmer mig)...