Äntligen en skymt av ljuset i tunneln!

Igår lyckades jag med att äntligen komma i kontakt med Rehab, där jag vårdades åren efter min olycka. Det har jag försökt göra ända sedan i mars och då fick jag beskedet att de inte längre har något ansvar för mig, utan att jag måste gå via vårdcentralen. I mitt fall är den underbemannad och hinner främst ta emot akuta fall. För mig blev det akut först i juli och jag träffade då en doktor, som lovade mig tid hos både doktor och samtalsstöd där.

bild från Cimbris i Simrishamn

Det har nu snart gått ett helt kvartal utan att jag hört något mer därifrån. Via en bekant som arbetat som neuropsykolog på Rehab fick jag veta att den doktor jag träffat vid några tillfällen jobbar kvar där och att jag absolut bör ha rätt till uppföljning. Detta trots beskedet jag fått, att jag mått bra så länge och att det till jul blir 20 år sedan min olycka. Jag fick tag i doktorn och han lovade försöka hjälpa mig, fast han egentligen inte alls jobbar kvar på Rehab. I går fick jag även tag i neuropsykologen Agneta Sandström, som jobbar där nu. Henne har jag fått rekommenderad av min bekanta och jag känner till henne eftersom hon även skrivit en avhandling om utbrändhet, som jag skrivit om tidigare. Hon lovade hjälpa mig, men jag behövde bara ordna fram en remiss från vårdcentralen, som nu lovat mig en sådan så snart läkaren hinner skriva den.

Äntligen skymtar jag alltså ljuset i tunneln och kan bara hoppas på att jag snart kommer att vara mig själv igen. Det jag tycker har varit allra läskigast de här månaderna är att jag inte längre känner igen mig själv. Jag är ju egentligen stark, trivs med ensamhet och är orädd för det mesta, medan jag nu inte känner att jag klarar av nästan något själv. Det ska bli helt underbart att känna igen mig själv i både spegeln och känslolivet mycket snart!