Se dig själv som frisk o klara allt du tror

I söndags publicerade DN en oerhört intressant artikel om Pamela Andersson Att springa ifrån  en tumör. Där påpekar hon något oerhört viktigt. Så här säger hon bl a i en film till artikeln: "Det handlade för mig om att acceptera vad som hade hänt. Planera hur jag skulle gå vidare och fokusera på den plan som jag hade gjort upp och i det så handlar mycket om att lägga energin på det som jag kan påverka. Jag klarar väldigt mycket och jag tror att jag orkar göra det som jag jag gör för att jag inte ser mig själv som sjuk. Jag ser mig själv som frisk. Jag lever hela tiden i nuet. Just nu mår jag bra. Alltså tänker inte jag på att jag är sjuk, trots att jag snart är inne i tredje cellgiftsbehandlingen. Just nu kan jag springa. Just nu kan jag cykla. Just idag kan jag fan i mig cykla 9 mil. Jag vet att jag inte har oddsen på min sida, men jag vet att jag har en jävla vilja och den kan ingen ta i från mig."

omslaget till DN Söndag 7 juli 2013

Jag är övertygad om att det är hela hemligheten bakom att inte må riktigt dåligt fast man har oerhört dålig hälsa. Att vägra se sig själv som ett offer eller kränkt av situationen man hamnat i. Pamela Andersson och jag verkar inte ha mycket annat gemensamt än just den attityden till livet och att vi tycker om att träna. För där jag är helt ointresserad av att se andra träna på t ex TV beskrivs hon med orden "Hon är chefredaktör för tidningen Topphälsa och var partypinglornas mingel­drottning" och så sitter hon i sportpanelen på SVT. Jag däremot känner mig sällan bekväm i festliga sammanhang, men det händer faktiskt. Mycket har jag bloggat om tidigare, men sammanfattningen i artikeln tycker jag är eminent. Jag vill verkligen dela med mig av några riktiga godbitar ur artikeln: 

"När hon blev kallad till Karolinska för att ta emot det [eventuella dödsbeskedet] valde hon att klä upp sig. 

– Får jag ett dödsbesked nu ska jag fan i mig vara snygg i alla fall, minns hon att hon tänkte. Men hon fick inget dödsbesked den där dagen på Karolinska. Det var nämligen ingen som kunde (eller kan) svara på hur lång tid hon har kvar att leva. Det är klart att det svartnade, att hon grät – hur finklädd hon än var. Ändå tog det inte lång tid för henne att bestämma sig. Hon skulle vinna matchen mot tumören. ---Hon fortsätter fokusera på det hon kan påverka; sin fysik. Hon vet att veckorna av daglig strålning kommer att bli tuffa. Hon har gjort vad hon kan för att vara i fysiskt god kondition." 

Jag själv i jan/feb 1994 efter en krock 21 december 1993. Det här var precis
när jag börjat gå med gåbord, efter medvetslöshet, respirator, bäckenfraktur,
brutna revben och nyckelben och så tre hjärnblödningar, som gjorde mig
delvis förlamad i vänster kroppshalva. Min far, på bilden, och hela
min familj har varit ett ovärderligt stöd för mig hela tiden.

Att just det där med att vara i god fysisk kondition är enormt viktigt när man ska genomgå en tuff sjukhusbehandling vet jag av erfarenhet är enormt viktigt. När jag krockade var jag i mitt livs form och flera doktorer har imponerats av hur bra jag blivit efteråt, medan andra (kunnigare?) säger att det till 50% beror på min envishet och 50 % på min goda form när det skedde. (Personligen skulle jag vilja påstå att proportionerna snarare är 40% + 40% medan stödet från min familj måste stå för åtminstone 20 %.) Det ger extra tyngd åt orden när läkare med ett helt yrkeslivs erfarenheter i ryggen säger att min kondition var vad som gjorde att jag ens överlevde.

” I flera månader har jag kämpat för att klara Tjejmilen i New York.
När jag däckade i influensa några dagar innan läkarna satte in
ytterligare cellgifter trodde jag att det var kört. Men plötsligt
vände det.” foto: Lotta Härdelin lånat ur DN

Vidare ur artikeln: "Men sista dagen hon strålas känner hon sig urstark. Hon tänker att hon är på väg mot upp­loppet, att hon ska vinna det. I sitt huvud ser hon sig själv åka Vasaloppet, cykla Vätternrundan. Framför allt ser hon hur hon springer drömloppet – Tjejmilen i New York. Inte på något sätt tänker hon identifiera sig som sjuk. 'Läkarna säger att trots att det inte vetenskapligt går att bevisa betyder inställning och motion enormt mycket [min kursivering] i det här stadiet, och jag tror på det. Min inställning är att jag är frisk. I grunden kärnfrisk. Det har bara kommit lite skit i motorn (eller huvudet som i mitt fall) som måste rengöras under några veckor men i övrigt är jag frisk. Och friskare ska jag bli.'---– Ska jag vara ärlig visste jag inte att jag var så här stark, säger hon.” Det är ett resonemang jag känner igen oerhört väl för det är också så jag tänkt i snart 20 år och fortfarande tänker. "Enligt skolboken om medicinens [cellgifterna] biverkningar ska skelettdepressionen sätta in nu, blodvärdet ska sjunka, hon kommer bli mer infektionskänslig.
– Jag fick en lång lista på allt som skulle hända med mig när cellgifterna började verka. Jag har inte märkt en enda av dem. Skelettdepression, det låter hemskt, eller hur? Men jag har hög smärttröskel." Precis som jag har. "Hon säger att hon tror att hon delvis ärvt sin förmåga att se allt från den ljusa sidan av sina föräldrar. Hon växte upp med pappa, företagsledaren. Han kunde ingenting om 'tjejgrejer'. " Också jag har vuxit upp med att lära mig och göra massor med sånt som inte egentligen ses som 'tjejgrejer', men i en stödjande kärnfamilj och jag tackar jobbet jag hade när olyckan skedde för att jag lärt mig tänka positivt. 

Jag vill verkligen rekommendera Pamela Anderssons förhållningssätt och artikeln, som nu ligger ute här! Ni kan också se Andersson berätta här.