Jag har i flera månader oroat mig och varit nervös, men så i fredags slog det mig plötsligt. Jag ska bara slappna av och vara mig själv för vad någon annan tycker om mig betyder ju egentligen ingenting.
Jag kan faktiskt inte förstå varför jag stressat upp mig över det för det har egentligen aldrig varit mer än vad oss två inblandade tycker den handlar om. Fattar inte varför jag fått för mig att "huka" och tro att jag måste låtsas vara något eller någon annan.
|
Precis som jag skrev om ånger så definierar vi inte andra
genom att döma dem, utan med det dömer vi oss själva.
bild lånad från positiveoutlooks |
I alla andra fall är jag ju oerhört noga med att det enda som gäller är att vara ärlig. Ingen som inte levt mitt liv kan egentligen ha någon åsikt om mig av värde!Vad
underbart att inse det äntligen! Nu kan jag (eller borde jag kunna...) slappna av lite. Antar att det är min ovana som spökat så länge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar