Motiverande med brist på motivation?!

Idag har jag äntligen tagit mig ur de kristartat nostalgiska tankar jag kämpat med i två veckors tid, vilket känns enormt skönt! 

Jag har kommit fram till att det, precis som med inspiration, främst handlar om att envist arbeta sig igenom den olustiga känslan. Så kan tappad motivation också bli motiverande, eller i a f just arbetet med att ta sig igenom den oinspirerade fasen och sedan komma ut på andra sidan vådligt motiverad och starkare! Då har man bevisat för sig själv och världen att man menar allvar, vilket ger en oövervinnerlig känsla!

det gäller att se solen bakom molnen och kämpa vidare
för att sedan kunna njuta av när den slutligen skiner igen

Sådan skillnad det kan bli på allt så snart man satt stenen i rullning åt rätt håll! Igår hade jag ett läkarsamtal, som bl a innebär att jag kommer att remitteras till en psykolog. Det är ju något jag försökt få hjälp med i över ett halvår för att komma till rätta med mitt behov av att försöka lösa alla problem jag presenteras för. Vare sig det efterfrågas eller inte. Jag tänker att problem är till för att lösas och göra oss starkare och jag tar därför tag i att hitta lösningen till åtminstone mina egna på bästa tänkbara sätt. Tack och lov för att jag inte blir apatisk, utan vet det och inte bara försöker glömma dem utan genast söker lösningar! Jag försöker dock hålla mig till att just lösa enbart mina egna fortsättningsvis. Jag är så öppen om mina problem eftersom min förhoppning är att jag ska kunna hjälpa andra som är i behov av råd genom att "blotta min hals" och berätta om mina egna lösningar. Jag är inte ute efter din sympati eller att bli tyckt synd om för det är det inte. Jag vill däremot avslöja de lösningar jag finner för att underlätta för andra. Har ju gått på att det vi alla gör, om än pyttelite, påverkar världen omkring oss. Särskilt eftersom jag märkt själv hur andras berättelser påverkar mig.