Förbud styr INTE barns umgänge

Jag kan inte annat än läsa uppmärksamt när jag ser rubriken Föräldrar kan inte styra barns umgänge ur DN 12 juni. Jag skriver om det främst eftersom jag brukar skriva om vetenskapliga nyheter (fast jag  har lovat inte bara mig själv att inte lägga mig i). Det kanske intresserar några av mina bloggläsare att läsa om det här och min tolkning av det? Jag hoppas det.

Forskning från Örebro universitet visar att föräldrars kontroll över sina barn och främst tonåringar kan bli kontraproduktiv eftersom de själva måste känna att de bestämmer vilka de umgås med.

"– Ju mer man förbjuder ett barn att göra vissa saker, desto mindre känner barnet samhörighet med föräldern. Det känner sig också mindre kompetent och tror sig oftare om att misslyckas. Allt detta påverkar självkänslan, säger Lauree Tilton-Weaver". Hon har forskat om ungdomar, deras relationer och problembeteenden under mer än 15 år, är psykolog och har varit med och gjort studien.  "Det som man säger att barnet inte får göra blir också som förbjuden frukt, menar hon. Ju mer man förbjuder det, desto mer vill barnet ha det.
– Vänner är jätteviktiga för tonåringar, att förbjuda en tonåring att umgås med någon gör bara att influensen från den vännen ökar, visar våra studier."

intressant artikel ur DN jag bara delar med mig av
utan tanke på att försöka styra upp något

Den nya studien baseras på en enkät med 1 730 elever i åldern 9–18 år från en mindre stad i Sverige, där eleverna svarade på enkäten vid tre olika tillfällen under tre år. Nu kommer jag ihåg att det ljögs ganska rejält i sådana här enkäter när jag själv gick i skolan, men det är en annan sak.

Julia Hjort, 16 år, som medverkar i DN, slutade nian samma dag och säger "att hon tar åt sig mer om  hennes föräldrar blir ledsna och  besvikna än om de försöker styra  henne med mer regler.
–Då blir jag bara arg och det har  jag sagt till dem också.---Mina föräldrar oroar sig för att  det ska hända något när det är sent  och jag åker tunnelbana. Men det är  där de måste lita på en mer. Jag tror  att vi unga egentligen vet mycket  mer om vad som är farligt än vad de vuxna tror."

"Om föräldrar har för många regler blir det lätt stressande och
bäddar för bråk, tycker Julia Hjort och Elin Ingeson, båda
16 år " foto: Emma Lofors lånat ur DN

Som jag tolkar forskningsresultatet (med ledning av DNs artiklar) så är det allra bästa att istället diskutera och visa förtroende. Om det förtroendet sedan bryts bör man inte i första hand bli arg, utan visa sin besvikelse över att förtroendet brutits. Jag kan ju inte sånt, men jag minns från när jag var ung att just känslan av att ha svikit mamma och pappa var mycket starkare än lusten egentligen varit att göra nåt och att jag därför bara svek en gång (medvetet i alla fall).

Tilton-Weaver ger dessa råd i Örebro universitets forskningsnyheter: "tidigt, innan det finns några problem, visa att du förstår hur viktiga ditt barns vänner är. Om det uppkommer problem, visa att du bryr dig om ditt barn och att du vill att hon eller han ska vara lycklig. Ta reda på vad de värdesätter hos sin kompis och hur de känner inför det som oroar dig. Förklara och diskutera hur du tänker. Var tillgänglig och lyssna på ditt barn [mina kursiveringar]." På så sätt får du möjlighet att komma med argument som får barnet att själv komma fram till beslutet om vännen i fråga är något att bry sig om eller inte. Om ni resonerar er fram till vad hen egentligen vill uppnå med en vänskap är det också viktigt att du förstår för att ni ska bli överens om vad du kan acceptera och inte.

"– Risken med att reagera negativt med ilska och skuldbeläggande är att det leder till att barnen berättar ännu mindre om sina liv.  --- Det är viktigt att inte glömma bort att tonåringar måste få känna att de har kontroll över sitt liv och har möjligheter att göra sina egna val. Tonåringar är inte så olika vuxna – det går att dra paralleller till sig själv. Fundera över hur du skulle reagera om människor försöker kontrollera dig."