T som i tillfreds

Jag såg L som i Lycka när den visades på SVT härom kvällen och insåg (än en gång) hur oerhört olika vi människor är och att det som är lycka för någon annan är rena rama motsatsen för någon annan.

kan ses på SVTplay här!

Det jag, som undersökt just fenomenet lycka runt om i världen konstnärligt sedan 2000 genom projektet Happiness as an Art-project, tycker är konstigt med dokumentären är att det inte en enda gång under fem års filmarbete framkommer hur viktig mänsklig samhörighet är för känslan av lycka. Istället jagas det lycka genom en önskan att ha allt, genom att egoistiskt tänka på enbart sitt eget bästa, funderandet över vad ett barn kan ge för lycka och genom att försöka komma ifrån det egna förflutna. (Inom parentes kan jag också nämna att jag som auteur, som alltså gör i princip allt själv med mina filmer, tycker det är rätt konstigt med en "film av" där "av" varken filmat eller redigerat själv enligt eftertexterna.)

stillbilder på de medverkande kvinnorna Linda, Katarina,
Marika och Lotta själv (främst) ur L som i Lycka

Jag kan hålla med Hanne Kjöller i DN om att "Det som är intressant är de frågor som inte ställs, de perspektiv som inte redovisas, de slutsatser som inte dras.---Det hade kunnat bli intressant om Marika, som blivit sviken av sin mamma för 30 år sedan, hade samtalat med Katarina som sviker nu. Och om möjligen någon minut av programmet hade ägnats åt begrepp som plikt, ansvar och andra människor i stället för de 60 minuter som ägnas åt lust, lycka och jag, jag, jag." Det Lotta Stemme kommer fram till i slutet av filmen är att hon måste sänka kraven och att man inte kan få allt utan måste välja, vilket naturligtvis är helt sant.

Rent subjektivt kan jag säga att jag egentligen varken valt eller valt bort så särskilt mycket, utan istället kämpat för vad jag tror ska göra mig lycklig, men samtidigt (med det väldigt viktiga tillägget) utan att för den skull göra min omgivning olycklig. Framför allt är det ju så att om man bara ser till sin egen lycka är det väldigt svårt att finna den eftersom lyckan främst framträder i samhörighet och inte i den personliga vinningen! Jag vill nog påstå att jag lyckats riktigt bra med lyckan ändå för egen del. Jag har funnit att huvudsaken (för mig i a f) är att inte önska nåt annat, utan att njuta av vad man har. Då talar jag inte om den himlastormande lyckan som bara varar några ögonblick utan snarare att vara så tillfreds eller förnöjd att man inte känner att man saknar eller önskar sig något annat än det som finns här och nu. Den är hållbar och minst lika njutbar som de där himlastormande ögonblicken av lycka, som många verkar jaga efter. Det är också något som man ser inom neurovetenskapen. Vårt belöningssystem är inte anpassat efter ständiga kickar, utan kräver att man ökar dosen för att den himlastormande lyckan ska uppnås. Att "bara" vara tillfreds är däremot riskfritt för de störningar i belöningssystemet som kan uppstå av ett ständigt sökande efter kickar och därför så mycket mer eftersträvansvärt.

ibland är en gosig katt allt som krävs för att känna mig tillfreds

Jag vill gärna citera några kommentar om filmen på Facebook: "Strävan efter en typ av konstant lycka känns för mig som en girig och ganska desperat livsstil som lär bjuda på ganska lite lyckokänslor." Och "Konstant lycka skulle innebära ett ganska monotont liv." Man måste ha något att jämföra med så man får perspektiv, annars kan man omöjligt uppskatta det man har. Man bör dock inte jämföra med andra, utan helt med sina egna förutsättningar. Vägen till lyckan är olika för oss alla, men det handlar framför allt om att uppskatta vad man har här och nu. Det är min övertygelse efter 12 års undersökande av lyckobegreppet i världen. Det handlar om förnöjsamhet.