Sorg för "syns skull"?

Jag har de senaste dagarna formligen tappat tilltron till människors kunskap om det som hänt "historiskt", men under min egen levnad. Hyllningarna till Margaret Thatcher måste vara det yppersta beviset på den historielöshet som råder i världen. Vad är det frågan om egentligen? Jag måste bara uttrycka min frustration. Hon gjorde outplånliga intryck men verkligen inte positiva sådana!

ur tisdagens Aftonbladet

Jag  inbillade mig att det främst var Annie Lööf (som har Thatcher som idol) som är för ung för att minnas, men nu står folk i föräldrarnas generation och applåderar henne. T o m min mor menar att hon "var ett offer för män som inte ville ta bli impopulära beslut". Likaså Mona Sahlin och Maud Olofsson påstås ha sörjt henne i tisdags."I hate feminism. It is poison," [Jag hatar feminism. Det är ett gift] ska Thatcher ha sagt till sin rådgivare Paul Johnson. Vad har jag missat?

ur tisdagens Aftonbladet

Min syn ligger närmare Olle Svennings artikel i gårdagens Aftonbladet, ovan, eller Malin Ullgrens i gårdagens DN att "Kraven på respekt för den avlidna Margaret Thatcher liknar mest en modern narcissistisk balett." 

Jag kan omöjligt respektera någon med sådan brist på medkänsla att det verkar vara farligt nära psykooatiska drag, så är det bara. "Thatcher såg Nelson Mandela som terrorist och odlade vänskap med apartheid-statens härskare. Med tiden blev hon också den åldrade diktatorn Pinochets förtrogna." ur artikeln ovan. Jag sörjer inte Margaret Thatcher och inbillar mig att hennes politik är en stor anledning till att färre kvinnor nått hennes nivå. Jämför t ex gärna med Hillary Clintons mycket mänskligare drag. Att hon inte blev USAs president sörjer jag däremot!

I England har visst denna gått upp på försäljningslistan efter dödsbeskedet. Ding Dong The Witch Is Dead ur Trollkarlen från Oz. Det ser jag faktiskt som passande.