Mindre ger mer lycka?

Jag läste med stort intresse artikeln Mina prylar ägde mig i DN i fredags. Som den maximalist jag är har jag väldigt svårt att föreställa mig att jag skulle bli lyckligare av att inte ha dem runt mig.

Ur DN 130405

”Flytten från en stor etagevåning till en normal - stor etta gjorde att Jan Lundström började  leva igen. Han beskriver det som en befrielse  att göra sig av med prylar. Det var helt nödvändigt för att livet skulle bli meningsfullt igen." Inleds artikeln och jag förstår ingenting.

Det är nog som en vän menar att "det som är bra för den ene är något annat för någon annan. Man kan/ska inte jämföra eftersom man har olika utgångsläge och infallsvinkel." Vi som tillbringar allra mest tid hemma behöver en ombonad hemmiljö där vi inte saknar en massa, eftersom vi inte orkar röra oss så mycket ute i Den Stora Världen. Vi är ju så olika vi människor, sedan må det vara som det står artikeln:

"Han beskriver  det som om han i dag befinner sig på en annan plats även mentalt [nu än] då [han] bodde  i en stor vindsetagevåning på 167 kvadratmeter tillsammans med Tobias och sin dåvarande fru. Jan småler när han berättar om hur de anlade en takterrass på  50 kvadratmeter.

–Den kostade en kvarts miljon  och var naturligtvis fantastisk. Problemet var att jag var tvungen att jobba så mycket för att ha råd att  bygga den att jag knappt hade tid  att vistas där ute. Jag hade pengarna, men inte tiden att kunna njuta  av dem. För att bo så tjusigt i Stockholms innerstad och åka runt med en stor bil var han tvungen att jobba femtio till sextio timmar i veckan, ofta på kvällar och helger."

bild lånad från UCLA

Läser vidare om resultatet av ett femårigt forskningsprojekt vid University of California "där en forskargrupp följt 32 medelklassfamiljer i södra Kalifornien för att undersöka hur de handskas med prylar och förhåller sig till den amerikanska konsumtionskulturen i stort. Enligt boken Life at home in the twenty-first century konstaterar forskarna "att det bara tar några år för en familj som flyttat in i ett nytt hem att fylla det med så mycket prylar att de inte längre har plats att parkera bilen i garaget. ---Möjligheterna att köpa på sig alla dessa oräkneliga prylar är inte längre ett privilegium för en välbetald övre medelklass som tidigare, utan möjligt för i stort sett alla familjer i samtliga socioekonomiska skikt.

I intervjuer berättar mödrarna om den stress de känner när de försökt röja och städa i röran, men också när de bara tänker tanken på att göra det. När forskarna mätt halterna av stresshormonet kortisol hos föräldrarna har de sett förhöjda halter hos mödrarna när de försökte röja i familjens överbelamrade utrymmen. Varför fäderna inte känner lika mycket stress inför röran framgår inte av studien." Kanske är de helt enkelt inga alfahannar? Det kan jag med säkerhet säga att inte jag är i a f.