Oromantika 10000 timmar

Jag tror inte på den romantiska föreställningen om konstnären som ett gudomligt geni, vilket faktiskt är en tanke som härrör sig ända från 1500-talets Italien (medan Romantiken kom 200 år senare). Jag är rätt säker på att vem som helst som lägger ned 10 000 timmar på att skapa och se konst lär sig att bli väldigt skickliga. 

Inspiration är för amatörer resten av oss får helt
enkelt lov att dyka upp och sätta igång att jobba
    / den amerikanske konstnären Chuck Close
(men ibland anges också Stephen King)

Jag tror nämligen inte så mycket på talang, utan på övning och slit. Det man gör mycket blir man bra på, helt enkelt och det är klart att om man får höra att man gör nåt bra så tycker man att det är kul och gör det därför mycket. Det påstås ju att allt man ägnar 10 000 timmar åt kommer man att behärska och det tror jag mycket på, med mitt intresse för hur hjärnan funkar i botten. (1000 timmar är en annan siffra som ofta dyker upp på engelska sidor om inlärning. Visst låter 1 månad, 1 vecka, 4 dagar och 16 timmar i sträck som något som kan det vara väl värt ansträngningen? Kanske även 1 år, 7 veckor 5  dagar och 11 timmar om man delar upp det lite?) 

bild lånad från 1000 hours

Den västerländska konsten är ju väldigt baserad på just det Gyllene Snittet och när man sett det nog ofta så kommer det säkert automatiskt. Att vänta på inspiration är för amatörer [de som älskar] medan vi som är yrkesmässiga envist får jobba vidare för att tvinga fram inspiration. Gärna på ett lustfyllt sätt i o f s. Så krasst oromantiskt tänker jag om det yrke jag ändå älskar, fast jag inte räknar mig till amatörerna.