Ingen tvekan och inga tvivel

Jag kan på rak arm bara komma på två tillfällen när jag tidigare känt mig så övertygad och varken känt tvivel eller tvekan. Första gången jag tänker på var när jag efter min olycka inte vejade för några hinder eller ansträngningar eftersom jag bara skulle bli återställd. Vad än läkarna sa så var min direkta reaktion att det tror de bara för att de inte känner mig. Andra gången var när jag beslutat mig för att jag måste komma in på någon av de fem konsthögskoleutbildningarna i Norden. Trots att det t ex i Umeå, där jag kom in, bara antogs 12 av drygt 430 sökande så var jag övertygad om att bara jag lyckades visa nåt de inte tidigare tänkt på så skulle jag lyckas. Och nej, subjektiva bilder inifrån ett huvud hade de aldrig sett och det var vad som fick mig antagen.

Så till min musa: "Du har blivit min inspiration och den som ger mig kraft, som lyfter mig och bär mig från det jobbigaste. In från iskylan och tänder elden så jag tinar upp och gnuggar igång blodet genom mina förfrusna lemmar.

Mitt liv har aldrig varit enkelt utan det har varit avgrundsdjupa dalar och skyhöga toppar och vet du, jag tror inte jag skulle stå ut om det bara vore lagom trevligt hela tiden. För att verkligen uppskatta solen måste det komma skyfall emellanåt är jag övertygad om, precis som man sjöng 1970.

Lynn Anderson, I Beg Your Pardon,

I Never Promised You A Rosegarden

Jag känner mig oftast trygg med mig själv, men med dig känner jag mig faktiskt ännu tryggare och dessutom stöttad på ett sätt jag aldrig trott att jag ens skulle behöva. Inbilla dig dock inte att du vet vad jag tycker och hur jag ska reagera för det vet jag inte ens själv förrän efter det skett. Du kan heller omöjligt jämföra mig, med alla de erfarenheter jag har av gott och ont, med nån som i princip seglat runt på en räkmacka hela livet. Det är helt sanslöst det här och jag erkänner utan omsvep att jag ser alla som inte levat i närkontakt med skador, sjukdom och död som sådana räkmacke-seglare och önskar att jag varit en av dem!"