Kylslaget och sorgligt

Det är riktigt kallt nu i min lilla stad. Igår var det bedövande vackert med sol, snö, rimfrost och dimfrost så att det kändes som att vandra runt i sagans Narnia. Titta bara:

Så  isande kallt att ansiktet blev som en mask.

Jag, som vuxit upp med en farfar som jobbade åt vägkassan, plogade, asfalterade och framför allt hade han en enorm yrkesstolthet när det gällde att hyvla vägar är glad att han inte längre finns bland oss. Han skulle få en chock av att se hur usel väghållningen är numer. Storgatan mitt i Östersund ser, som synes ovan, ut dom en päråker, alltså potatisodling på ren svenska. Jag vet så väl att när en väg hyvlas så ska det inte skära för djupt så att asfalten förstörs men heller inte så lite att det blir just knöligt, som ovan. "En välhyvlad väg ska va' slät som ett salsgolv" har jag fått inpräntat i mig.

Apropå min farfar så har jag sorg nu. Snälla Herbert, ovan med Greta i somras, somnade in härom dagen efter ett 93 år långt liv. Han var helt frisk ända till sista året när han miste balansen och till slut också fick blodförgiftning. Vila i Frid, min vän! Hans dotter berättade att han fick somna in lugnt och stilla på sjukhuset. En väldigt fin man som jag är glad att jag fick lära känna. Nu är det inte mycket som återstår av mitt gubbharem, tyvärr.