Vilseledande om otrohet och om Åtråhet

Jag kastade mig in i en debatt om otrohet på Aftonbladet härom veckan när jag läste rubriken Professorn: Sluta vara trogna! Hela artikeln är nämligen totalt meningslös och stämmer inte med väl underbygda forskningsresultat som jag följt och presenterat.

Sociologiforskaren Eric Anderson vid University of Winchester, som presenterar undersökningen har nämligen gjort den på enbart 120 personer. Ett så litet underlag gör att den knappast ens kan kallas vetenskaplig, eller "statistiskt säkerställt" med hedern i behåll. I Aftonbladets artikel står det bl a "Han hävdar att forskning visar att är män genetiskt benägna att hoppa över skacklarna.
– Höga halter av testosteron och monogami går helt enkelt inte ihop och har aldrig gjort. Massor av studier [vilka då? Knappast riktigt vetenskapliga sådana, antar jag] visar det. Så det vore bättre om kvinnor accepterar det i stället för att skuld­belägga sig själva.Eric Andersons lösning på problemet: Skrota ­trohetskontraktet och lev i öppna relationer i stället.
– I gayvärlden, som jag kommer ifrån, är det vanligt och helt okomplicerat, säger han."

bild lånad från Eric Andersons egen hemsida,
där han presenterar vad han står för

Det tror jag faktiskt inte ett dugg på! Enligt dr Helen E Fishers, (som är är doktor i biologisk antropologi och forskarprofessor vid Rutgers Universitet i New Jersey, USA) forskning leder sex ofta till just kärlek;
"-Om man har sex kan det driva upp dopamin-nivån i hjärnan, vilket kan göra att du blir förälskad. Med en orgasm blir man också översköljd av [mitt favorit-spårämne] oxytocin och vasopressin---som ger samhörighetskänslor. 'Sex utan bindningar kan alltså leda till bindningar' rapporterar Fisher  'det kan frammana många starka känslor.”' Fisher tror faktiskt att män och kvinnor ofta umgås och omedvetet sätter igång känslor av romantik och samhörighet.

Fisher har skrivit fem böcker om evolutionen och framtiden för mänsklighetens sexualitet, monogami, otrohet och skilsmässor, könsskillnader i hjärnan, den romantiska kärlekens kemi och senast om människors personlighetstyper och varför vi blir kära i vissa personer men inte i andra.
Torde inte det vara troligare än en enda undersökning på enbart 120 personer?

På den kommentaren fick jag nästan genast svaret "Tron på att äkta kärlek är samma som monogami har förstört många annars bra relationer tyvärr. Bättre att acceptera att det (oftast) inte är lika kul att ligga med en person efter tjugo år tillsammans och ge varandra frihet." Faktiskt från en ungdomsvän...

Mitt svar blev därför "ja men då ska man vara medveten om vår hjärnas kemi och vilka spratt den kan spela oss, vare sig vi medvetet vill det eller inte." Med återkopplingen:

"Ja, antar att det är hjärnans kemi som gör det roligare att ligga med nya." Det ligger det ju en hel del i;

"det handlar helt enkelt om att det alltid är roligare med det som är nytt. Vill man hålla kärleken vid liv ska man alltså hitta på nya grejor med varann snarare än med nån annan. Allt enl dr dr Helen E Fishers forskning. Jag kan inte uttala mig på det personliga planet eftersom jag inte har nån lång relation i bagaget (än)"
En för mig okänd kommentator kom så med:

"Det låter lite farligt att se det som att man hela tiden måste hitta på nya saker för att kunna få en långvarig relation, risken är ju liksom att de nya sakerna tar slut och då står man där med regeln om att 'man måste göra nytt' för att känna att relationen skall kunna överleva. Om man kan förnya sexlivet och fortfarande behålla en solid funktionell relation med en person där det övriga klickar samt hämta nya influenser utanför relationen som man sedan för in till den gemensamma sängkammaren så bör väl detta gynna den primära relationen och även hjälpa till att i viss mån förnya den?" 

Jag uppskattar så att debattera när jag kan ämnet och har min uppfattning klar så jag kunde inte hålla mig från att genmäla:

"Det behöver ju inte vara helt nya grejor man hittar på hela tiden, utan precis som med att träna musklerna, så kan man återgår till vad man gjorde tidigare. När det gäller muskelbyggande brukar man säga att man måste ändra tyngd, intensitet eller tid var sjätte till åttonde vecka för att fortsätta utvecklas. Det är det som brukar kallas periodisering. Eftersom även hjärnan är som en muskel så tycker jag det låter sannolikt att samma sak gäller här."

Svaret kom snart:

"För att fortsätta på liknelsen innebär alltså detta att det är främjande för en muskel att byta träningsredskap ibland men endast för att kunna återgå till det huvudsakliga träningsredskapet som då blir mer effektivt med hjälp av de andra redskapen? Hanteln behöver ju inte ersättas av skivstången utan endast kompletteras av den?"

Jag svarade: "Musklerna vänjer sig väldigt fort vid en vikt, en övning eller en intensitet, vilket gör att den slutar utvecklas. Om man då byter var 6-8 vecka så hinner den inte anpassa sig utan fortsätter att utvecklas. Det jag menar är att om man nu ska fortsätta att tycka att det känns kul o spännande med samma person så kan det vara idé att variera sig, inte bara sexuellt utan på många plan.

Det är alltså inte bara frågan om en liknelse utan är ett fysiskt vetenskapligt bevisat faktum både hur våra muskler och vår hjärna, liksom signalsubstanserna som påverkar den fungerar på ett statistiskt säkerställt sätt.

Förälskelsen klingar av, eftersom den innebär ett dopamin-påslag och dopamin framställs av kroppen när vi gör något nytt. Det är precis som droger eller muskelträning så att våra signalämnen gör oss mindre påverkade när vi vänjer oss vid dem. Man behöver en högre o högre dos av det alltså.
Kärlek däremot handlar om oxytocin  som bl a innebär att samhörigheten till partnern stärks. Det ger trygghet, tillit, lindrar smärta, skyndar även på läkningen av sår och skador, sänker blodtrycket och halterna av stresshormoner. Vi blir lugnare, mer sociala och nyfikna på vår omgivning. Verkningarna är inte bara tillfälliga, utan dröjer sig också kvar en tid, dessutom ger de mersmak, eftersom beröring är beroendeframkallande. Oxytocin formligen sprutar ur den som får beröringen och påverkar hela närmiljön, inkl den berörande. Ingen dålig belöning för ett ömt bemötande va?! Det är sånt som gör neurovetenskap så fascinerande att jag önskar jag varit både yngre och smartare."

Ni känner säkert igen mitt resonemang härifrån bloggen och så fick jag sista ordet i den debatten och därigenom mitt lystmäte!

Åtråhet, tycker jag faktiskt är ett fantastiskt ord som passar som hand i handske när man som nyförälskad kastar sig in i en fysisk relation som både innebär hetta och åtrå, anser jag. Fast då är ju jag jävig, eftersom jag kom på ordet. Det handlar alltså inte om otrohet utan snarare tvärtom, men eftersom jag är väldigt förtjust i det dubbeltydiga tycker jag att just den tanken ger det en extra krydda.

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!