Läser i National Geographic om elefantungar som mist sina föräldrar under traumatiska former och att de bara kan räddas med hjälp av andra elefanter och deras kärlek. Du kan läsa delar av artikeln här!
 |
| klicka på bilden så öppnas en större version där du kan läsa! |
Daphne Sheldrick grundade Nairobis elefantbarnhem i Kenya 1987 och berättar att "när ungarna har återhämtat sig så att deras tillstånd har stabiliserats flyttas de drygt 16 mil söderut till två utslussningsläger i nationalparken Tsavo. Där kan de sakta och helt och hållet i sitt eget tempo vänja sig vid livet i naturen. Faktum är att övergångsperioden kan vara så lång som åtta till tio år[!]. Programmet är ett nyskapande experiment som bygger på medkänsla med elefanterna, något som har blivit nödvändigt på grund av vissa människors extrema brist på just empati med andra varelser.---En vild elefantflock är en stor och känslig organism. Ungarna uppfostras i en matriarkalisk familj med tillgivna och omsorgsfulla honor, först och främst modern, men även systrar, kusiner, mostrar, mormödrar och nära vänner."
Det är verkligen fascinerande hur likt traumatiserade elefant- och mänskliga barn fungerar. "Det är som att hänga med ett gäng brådmogna skolungdomar som försöker hitta sin identitet och göra intryck på den nya killen i klassen" konstaterar artikelförfattaren.
Tack och lov för att det finns ställen som Nairobis elefantbarnhem i vår värld!
Det är verkligen fascinerande hur likt traumatiserade elefant- och mänskliga barn fungerar. "Det är som att hänga med ett gäng brådmogna skolungdomar som försöker hitta sin identitet och göra intryck på den nya killen i klassen" konstaterar artikelförfattaren.
Tack och lov för att det finns ställen som Nairobis elefantbarnhem i vår värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar