Skönheten i det defekta

I många år har jag intresserat mig för att försöka måla av det som brukar ses som fult, som ärr, handikapp och annat som ”skämmer”. Genom att avbilda bara detaljer av det tycker jag det är intressant att även det som normalt ses som fult kan bli oerhört vackert när det förvandlas till färger och former.

Torso Reqiuerere (olja på duk) är ett exempel 

på hur jag brukar jobba med mitt måleri

Jag fascineras  av den styrka som ryms i det som inte direkt är estetiskt tilltalande. Liksom Butoh-dansen ser livet som ett ständigt pågående sönderfall enligt buddistisk tanketradition lockas också jag av det imperfektas förvandling till något vackert. Där något dör föds det samtidigt något nytt. Att allt har både ljusa och mörka sidor, utvecklas ur varann och där kaos och ordning är förenat. Butoh manifesterar de båda begreppen och föddes ur askan efter andra världskriget. Likt ett genskadat foster och som krigets förlorare, föddes japanerna in i en ny tid.  Efterkrigsgenerationen kände sig för alltid avskuren från sin historia och detta gestaltade Butoh-dansarna (liksom t ex punkarna senare i västvärlden) i sina groteska uttryck och trasiga kläder.

Hiroko Tamano, som är världsberömd Butoh-dansare, menar att
det är oerhört likt Butoh att posera för konstnärer. ”Att stå
stilla i en 'omöjlig pose' i timmar är som väldigt långsam Butoh.”