Rävar tama som hundar

I National Geographic nr 3  finns en fantastiskt intressant artikel om forskning i Novosibirsk, södra Sibirien, Ryssland kring domesticering av djur. Där undersöks hur vi människor en gång i världen lyckades domesticera framför allt hundar. Det handlar alltså inte om att tämja vilda djur, som kan bli nog så tama men vars avkomma i grund och botten är lika vild som de djur som lever i frihet, utan om att avla fram tama egenskaper som går i arv. Katter sägs vara det enda djur som sjävdomesticerats, alltså som själva valt människans sällskap, för er som inte redan visste det.

Rävar burna som hundar ur National Geographic nr 3 

Det började redan för över 50 år sedan med biologen Dmitrij Beljajev, som med andra forskare och  Ljudmila Trut, som då studerade på universitetet, vid Institutet för Cellbiologi och Genetik samlade in 130 rävar från olika pälsfarmar. De avlade de mest människotillgivna med varann på samma sätt som de avlade också de skyggaste med varann, som jänförelsematerial. Dmitrij Beljajev har så på ett fantastiskt sätt lyckats komprimera flera tusen års domesticeringsprocess till några år. Han ville undersöka om det som Charles Darwin menade i verket The variation of animals and plants under domestication redan 1868, att alla domesticerade djur har gemensamma drag, 
stämde. Det bevisades av Beljajevoch hans medarbetare redan i mitten av 60-talet med fjärde generationen;  de domesticerade  rävarna blev lite kortare, öronen vek sig, svansen blev hängande och pälsfärgen började variera mer. De domesticerade silverrävarna beter sig nästan precis som hundar; tyr sig till människor och visar tydligt sin uppskattning av mänsklig kontakt! Försök utfördes även på minkar och råttor, men  det är rävförsöket som ännu pågår, under Ljudmila Truts ledning. Samma typ av egenskaper har forskarna tyckt sig se hos andra tamdjur, och slutsatsen blir att det verkar finnas en ”tamhetsgen”. Och kanske inte bara hos djur, utan också hos människor.

hur ett djur utvecklas till domesticerat illustreras så här
i National Geographic nr 3. Klicka på bilden så öppnas en större!  

Beljajev och Trut fortsatte experimenten i hemlighet trots Stalins uttryckliga förbud mot all forskning baserad på Gregor Mendels genetiska teorier. Det är jag väldigt tacksam för! Är du det minsta intresserad av djur och processen att lära dem saker så bör du läsa National Geographic nr 3! Exempel ur texten:

    ”Hallå! Hur står det till?” frågar Ljudmila Trut och öppnar luckan till en av många trådburar.

”Mavrik” står det på namnskylten. Vi står i gången mellan två långa rader likadana burar strax utanför staden Novosibirsk i södra Sibirien, och det är inte mig den 76-åriga biologen hälsar på utan på burens pälsklädda invånare. Trots att jag inte pratar ryska, känner jag ändå igen den hängivna, moderliga ton, som hundägare använder, när de talar till sina djur.

Föremålet för Ljudmila Truts uppmärksamhet, Mavrik, är stor som en shetland sheepdog och har kastanjebrun päls med en vit ”haklapp” på bröstet. Han viftar med svansen, rullar runt på rygg och flämtar ivrigt av förväntan. Invånarna i de andra burarna beter sig likadant. De skäller och ylar i en explosion av päls och obehärskad glädje.

”Som du kan se”, säger Ljudmila Trut genom spektaklet, ”vill de alla ha mänsklig kontakt.” I dag är det Mavrik som är den lycklige. Ljudmila Trut lyfter ut honom ur buren och räcker honom till mig. Sittande i min famn, medan han försiktigt nafsar mig i handen, är han lika foglig som en knähund.

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!