"Offermentalitet" motverkas av att förbereda sig mentalt?

Jag blev helt tagen av att på Skavlan den 29/10 höra Kjetil Klungland säga att han inte tycker det är konstigt att just hans far "drabbades" när han sköts ihjäl. Det skedde vid det norska så kallade Nokas-ranet, då en av rånarana sköt honom i huvudet.

Precis som jag själv gjorde efter min allvarliga olycka hävdade han bestämt "varför inte" jag/han, när han fick frågan om det. Trots att sjukhuspersonal och särskilt neuropsykologen, försökte få mig att yttra de orden under nästan hela det första halvåret efter olyckan kunde jag inte ens tänka tanken att det skulle vara nåt konstigt att jag drabbades. Jag har under de senaste 17 åren funderat väldigt mycket över den "offer-mentalitet" som måste göra att man ser sig själv som ett undantag, som aldrig ska "drabbas" av nåt obehagligt. På Skavlan verkade det självklart att anledningen till att inte tänka så är att Kjetil är "väldigt kristen". Det är dock inte jag, så jag tror inte på den förklaringen! Det kan möjligen vara anledningen till att Kjetil förlåtit rånarna efter att ha pratat med dem, men tanken "varför just jag" har nog andra rötter

Jag har läst en hel del norska artiklar om Kjetil och rånet de senaste dagarna, så slutligen slog det mig vad som ligger bakom att ingen av oss känner oss som ett överrumplat offer. Förklaringen måste ligga i att både jag och Kjetil Klungland var mentalt förberedda på det som kan hända. Enligt både Skavlan-diskussionen och flera artiklar hade Kjetil insett vad som skulle kunna hända hans far med all önskvärd tydlighet efter att ha börjat jobba som ambulanssjukvårdare. Han hade tänkt igenom varje tänkbar situation och var därför mentalt förberedd när det väl inträffade. Som jag ser det känner man sig "drabbad" främst om man själv inte kunnat påverka det som hänt och är man förberedd så har man ju kunnat påverka situationen genom att inte utsätta sig för den, eller hur?

Kjetil Klungland  bakom porträttet av sin
dödade far. Bild från www.dagbladet.no

För min egen del var jag ända sedan jag var barn övertygad om att jag skulle dö våldsamt vid unga år. Jag vet inte varför jag "visste "det, men var därför inställd på att nästan vad som helst kunde hända "även mig". Att jag sedan ändå överlevde har visat sig bero på att jag för det första var så fysiskt stark, men framför allt att jag nånstans vid olyckstillfället beslutade mig för att "kämpa emot" och även att jag fick sådan enorm hjälp från sjukvården och min familj.