Härom dagen hände något riktigt märkligt. Det smällde till i en gatlykta som gick i kras och ned på marken ramlade den här blödande vita duva.
En av mina föräldrars grannar har duvslag och hönor, så när pappa kunde ta upp den förstod han att den måste komma därifrån. Den var alldeles ostadig och blödde som sagt, så vi höll koll så att inte skeppskatten kom för ett skrovmål och lät den hämta sig i en dryg timme. Gretas jaktinstinkter var inget att oroa sig för, men jag fick hålla henne i kort koppel så hon inte skulle dit och vara nyfiken.
Så tog pappa upp den i famnen och bar den till grannen medan övriga grannar stirrade undrande på vad han bar på för vitt egentligen. Ägaren blev glad och trodde att den måste ha blivit jagad eftersom den kraschade in i lyktan. För pappa kändes det bra att ha räddat en fredsduva. Själv kan jag inte låta bli att tolka in något symboliskt i det. Frågan är bara vad...
Jag får kyliga rapporter från ett Jämtland där det börjat bli höst. I Simrishamn är det dock fortfarande sommar, så det summerar jag inte förrän jag kommit hem, men här kommer några bilder i a f!
För mig som bott i södra Norrland under större delen av mitt liv är det fantastiskt att se överflödet i trädgårdarna här. Som de goda och vackra plommonen ovan.
Tänk vad underbart att kunna plocka och äta t ex päron från den egna trädgården precis som ur ett skafferi, som mina föräldrar kan göra!
Mina björnbär njuter jag av med alla sinnen; att se, dofta och smaka!
Mors vackraste rosor kan jag inte heller undanhålla er, fast de inte är ätbara.
Jag söker nu rätt verktyg för att kunna ta mig fram på den igenvuxna stig som blivit min livsväg
Faktum är att jag nu är rätt övertygad om att rätt verktyg egentligen är att vända och vrida på verkligheten så att man ser det från den ljusaste sidan.
En lie kanske är rätt verktyg? Beskuren bild lånad från wikipedia
Det har jag tidigare varit oerhört bra på, men nu får jag hjälp av mina närmaste, tack och lov! När jag känt att jag är som en väldigt gammal människa som bara ser tillbaka på livet eftersom jag inte har något att se fram emot längre. När jag då påminns om att det främst beror på att jag redan hunnit göra och uppleva så oerhört mycket att många som är dubbelt så gamla som mig knappt gjort en fjärdedel kan jag inse att det faktiskt inte är fy skam. Det är ju ändå, som jag brukat tjata om, nuet man måste koncentrera sig främst på för att slippa kriser som lurar. Tack snälla familjen!
Igår var jag på Bornholm för första gången i mitt liv.
Bornholm Express, som tar ca 1 h att åka från Simrishamn, kommer troligen inte att fortsätta turen fr o m 1 september eftersom de förlorat posthanteringen, så därför passade vi på.
Nu landat båten i Allinge för att sedan gå vidare till Christiansø, men vi tog bussen från Allinge till trevliga Gudhjem, ca 15 km eller 25 min.
Tidigare har de åkt till Rønne, som inte alls är lika trevligt, medan Gudhjem har massor med små butiker, konst-och hantverksateljéer och...
fantastiska Gudhjem Røgeri, där vi lunchade en fantastisk fräsch fiskbuffé. Titta bara:
Den fantastiska Morrisennedan stod också i Gudhjem och glänste i solen:
Innan vi tog bussen åter till Allinge var vi in på Gudhjems museum som ligger så här vackert:
Där visades Holkahesten med konst av den samtida lokala konstnärsgruppen med samma namn.
Först 18.15 gick båten tillbaka och det blev en lång väntan i Allinge, som konstigt nog har oerhört lite att erbjuda alla som kommer dit med båten, precis som tydligen också Rønne, dit man kommer när man far från Ystad har.
Det har inte regnat alls på Österlen under de två veckor mina föräldrar varit borta, så fast en granne vattnat inne så var en hel del torrt i deras trädgård. Pappa har dock i det närmaste dränkt allt det så förhoppningsvis kommer det mesta att klara sig.
Här i äppelriket är det en helt annan storlek på äpplena än i min lilla stad och titta här är en nyckelpiga på utflykt med.
Har nu smakat det första björnbäret från min buske. Den är medflyttad från Brunflo och av sibirisk art, vilket alls inte krävs här på Österlen. Nu blir det egenodlade björnbär i frukostfilen!
Majas näckrosdamm är nu befolkad av två grodor. Den ena är dock så blyg att den dyker ned så fort jag närmar mig, men här sticker den i a f upp huvudet ur vattnet.
Sparrisen har fantastisk dill med bär så här års, så jag kunde inte alls gissa att det är vad som växer här.
Det blev en time-out också här på bloggen. I lördags åkte vi från Östersund kl 6 ned mot Simrishamn.
Det var ett soligt och fagert Sverige vi reste igenom och tänk att Greta var så snäll att hon inte ens gnällde en enda gång!
Alla tidigare katter har skrikit när de åkt bil, men Greta blir inte åksjuk utan ligger bara tryggt och väntar ut tiden, gärna bredvid matte eller inne i sin egen korg, men med huvudet utanför. Begränsad bara av kopplet och att matte inte vill ha katter framme eller i bakfönstret. Med en vattenskål och kattlådan på golvet.
Det fick dock bli ett relativt kort besök innan vi får till syster Mia i Katrineholm för en paus och mat. Hennes man, Tomas, är allergisk så Greta fick inte komma in, men vi andra var också ute i det vackra vädret.
Tomas lagar fantastisk mat och redan vid 10 hade han börjat grilla Pulled pork, som jag velat smaka länge.
Jag behöver alltså antagligen inte berätta att det var så oerhört gott att jag inte kan beskriva det. Kände väl igen både lukten och smaken, så antagligen åt jag det när jag bodde i Savannah, Georgia. Efter middag, rastning av Greta och sömn för chauffören åkte vi de sista 50 milen och kunde somna vid 2,30 på natten
DN har nu en serie på Insidan om krisreaktioner efter traumat som verkligen passar mig perfekt just nu. Trots att min riktiga kris egentligen snarare är snart 20 år gammal känns det akut eftersom jag först nu börjat sörja den person jag var, men som dog i olyckan.
Ur onsdagens DN om hur kriser bäst bör hanteras enligt den nyaste forskningen. Jag håller verkligen med om att just att känna kärlek och igenkännande är de viktigaste faktorerna i krishantering! Att jag inte fick någon kris efter olyckan var dels allt stöd jag fick från familjen. 1993 bodde också mina föräldrar och Maja kvar i barndomshemmet, medan vår andra syster, Mia, bodde i Östersund. De kämpade på med firman, precis som när jag gick gymnasiet. För 2 år sedan lades firman ned och föräldrarna flyttade till Skåne. Min "normala miljö" finns alltså inte längre tillgänglig för mig, som den gjorde då. Det är nog därför min nuvarande kris blivit så djup, tillsammans med ensamheten.
I DN läser jag att "I dag vet man att professionellt krisstöd bör handla om att hjälpa människor att ta till vara den inbyggda motståndskraft de redan bär med sig för att hantera svårigheter. Det sker bäst genom att förmedla praktiskt och socialt stöd.---Röda korset arbetar utifrån en manual som kallas Psykologisk första hjälpen [som du kan läsa här]. Den är en sammanställning, ett så kallat konsensusdokument, där man samlat den nyare kunskapen om traumapsykologi och krisbemötande. Grundtanken i manualen, och det som senare års forskning visar, är att krisreaktioner ser väldigt olika ut och kan vara alltifrån knappt mätbara till väldigt påtagliga. Behoven av stöd och hjälp ser också mycket olika ut." Så var det verkligen inte under min rehabilitering, utan då skulle jag och de få andra yngre rehabiliteras på precis samma sätt som de äldre stroke-patienterna, vilket verkligen inte alltid var lyckat för en sådan individualist om jag som inte aldrig trivts med att behandlas kollektivt.
"Modern forskning visar vikten av att drabbade följs upp över tid. Man använder begreppet watchful waiting, som handlar om att inte störa den naturliga återhämtningen med interventioner [inblandning]. Det får dock inte tolkas som att man inte ska erbjudas någon hjälp alls. För många kan det till exempel vara lugnande att få information om vanliga stressreaktioner och om hur man kan hantera dessa, medan andra inte vill tala om det alls och väljer andra aktiviteter som lugnar och skänker dem trygghet. Modernt krisstöd handlar om generella principer som inte skadar och som reducerar stress och främjar återhämtning. Sara Hedrenius[som arbetar som sakkunnig i krisstöd vid Svenska röda korset säger i DN att hon] hoppas att det går att införa kontaktpersoner hos kommunerna. Någon som kan följa upp och vid behov guida personen till utvidgat stöd eller behandling om det behövs, inte bara i den akuta fasen. Forskning från bland annat Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri visar också att det är viktigt att stödja anhöriga till den drabbade. [Det är något som inte heller gavs i så hög grad för 20 år sedan. annat än ett gruppsamtal, vilket min familj absolut skulle ha behövt. Nu har de och vi alla istället stöttat varann så gott vi kunnat.]
– Den spontana återhämtningen sker oftast bäst när den drabbade befinner sig i sin normala miljö och är tillsammans med sina anhöriga. De allra flesta behöver faktiskt inte behandling, men nästan alla behöver stöd, säger Sara Hedrenius."
Jag försöker själv skapa och upprätthålla rutiner så jag åter börjar känna en mening med livet. Försöker också leva i nuet och lära mig att återfinna förväntan, att se fram emot istället för skrämmas av framtiden och att släppa oro och stress. Jag känner mig usel över att gnälla över min kris när så många andra är värre drabbade. Jag har ju haft superkoll på hur man ska känna sig tillfreds tidigare men kan inte relatera till det längre. Det återkommer förhoppningsvis bara jag återvinner balansen!
Igår var vi till Jamtli för första gången sedan midsommarafton. Den här veckan är nämligen den första då inträdet är överkomligt, eftersom sommarens alla aktiviteter innebär ett stort behov av personal och det gör biljettpriserna högre.
Vi skulle äta lunch på Hov för att fira att syster Maja äntligen fått jobb och just igår var det både laxpudding (ovan) och raggmunk, vilket verkligen var en fullträff! Mina föräldrar är uppe på semester och när de hade firman lunchade de ofta på verandan på Hov så naturligtvis satte vi oss där igen.
Vi passade på att gå runt och njuta av de härliga miljöerna på Jamtli där det mesta höll på att plockas undan för säsongen. Det här fantastiska ordspråket är målat vi taket på den nya dansbanan. Så sant; livet ska inte bara lekas utan också dansas igenom!
Min oljemålning Körsbärsblom Kantar Försommarens Entré, som köptes in av Jamtli/JLK vid min utställning förra våren, hänger fortfarande uppe i JLKs reception på Jamtli med en presentation och den har tryckts upp på vykort. Dessa är nu helt slut i butiken, men ska fyllas på eftersom hela 500 hade beställts, vilket knappast kan ha gått åt.
Den här klockan som står vid macken har jag inte sett tidigare, men min far berättade att den tidigare stod på tomten hos han som ägde Sandström & Ljungqvist. Det är ett tidigare landmärke i Östersund, som verkligen hamnat på rätt plats!
Vi tittade runt och hälsade på djuren, som dessa fjällkor som hade det gott i den varma solen. En riktigt härlig dag och jag önskar Maja all lycka med det nya jobbet och är så glad för hennes skull!
Fast jag är medlem sedan länge hade jag helt missat den utställningen, så jag var inte med på den och har heller inte varit till Stockholm så att jag kunnat se den.
Som tur är gör de nu en repris av utställningen på Ahlbergshallen t o m 1 september, så nu har även jag fått avnjuta den!
– Vi bestämde ganska nyligen för att vi skulle ha en utställning även här, berättar konstnären Cathrine Johansson, som dessutom jobbar som konstansvarig på Östersunds kommun, för ÖP.
Vissa verk har jag sett eftersom det visats tidigare, men några verk är helt nya för mig och sammanhanget är det verkligen. Det är också kul att se hur olika medlemmar presenterar sig även med annat än just grafik.
Kersti GrönlundEn Stund för Mig själv i blandteknik med textil